Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sparsmakad och subtil grafik

Härnösands konsthall
Teckning och grafik av Margareta Jonnerby
1 juni - 14 september

Sparsmakad, svartvit, finstilt, subtil, återhållen, liksom viskande i sitt uttryck. Margareta Jonnebys konst är något av urtypen för grafik.

I olika tekniker av tryck på kopparplåt, som torrnål och etsning - vilka båda tillåter tunna, varsamma linjer i närhet till varandra och små skiftningar i gråskala - skapar hon rena motiv, uteslutande porträtt, med lite kantiga och stiliserade ansikten, mer typer än personer. Och frapperande är hur skickligt hon fångar små, subtila ansiktsuttryck.

Här finns den inåtvända. lite simmiga blicken i moderns ögon i "Mor och barn"; sorgsenheten hos kvinnan i "Avsked".

"Annika" rynkar på en bild ögonbrynen som om hon sett något som gör henne misstänksam, på en annan är hon fundersam och skådar liksom in i fjärran, dock med bestämdhet.

Personen i "Tänkande" är inte bara innesluten i sig själv utan ser också trött ut; "Vilande" ser ner på sina knäppta händer som i bön, liksom flera gör i "Bönemöte" - sakrala bilder med frid.

Gåtfulla är "Åskådarna" - varför bär de lustiga hattar och har svarta ansikten, som vore de masker? Handlar det om att de inte finns där i egenskap av individer utan som representanter för en publik, en anonym hop? En sådan person finns också med i "Bröllop" jämte den stelkroppade bruden - kanske är hon nervös för denna offentlighet, en företeelse som bröllopsmagasinen sällan talar om.

De som är mest vakna och utåtriktade och kontaktsökande bland hennes gestaltare är barnen och spädbarnen. "Möte" är en av de varmaste bilderna, förstulna leenden mellan en liten och en stor gestalt, ett samförstånd på avstånd mellan barn och vuxen.

"Bröderna" är nästan mer fragment av ansikten; någon lite sned, en annan fyllig, en lätt försmädlig - och någonstans tänker man slagskämpar, stökpellar, mindre goda medborgare. Och osökt väcks frågan vad som får oss att koppla vissa ansiktsdrag till vissa karaktärsdito; vad i form av subtila signaler som fåt oss att tolka människor som vi gör.

Det är en lugn, meditativ konst som blir resultatet av detta avskalade, nästan minimalistiska bildskapande - och delar av den känslan återkommer också i dansfilmen "Obevekelser" av Elin Kristoffersson och Björn-Ola Lind, som visas i utställningen. Fast det inte uttrycker starka känslor - eller kanske snarare därför att det inte gör det - borde det tilltala en introvert kultur som den svenska, känd för att vara tillbakahållen och sluten. Vi om några borde ju veta att sparsamt uttryckta känslor inte är samma sak som att inga känslor finns.