Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

30 år senare: SM-finalen i backspegeln

/
  • För 30 år sedan exakt spelade Royne Sjödin och hans Selånger SK SM-final i bandy.

Mål i kvarten. Mål i semi. Och mål i Selånger bandys första – och enda – SM-final någonsin.

30 år senare ser trotjänaren Royne Sjödin tillbaka på den smått overkliga eftermiddagen då Selånger hade chans på guld.

Annons

– Vi hade gått lite upp och ner. Men vi kände på något sätt att det var vår tid, att något år skulle vi gå till final, säger Sjödin.

Det året blev 1981.

Selånger SK hade varit nästan uträknat i början på säsongen, men spelade sig in i slutspel. Resan tog inte slut förrän laget var i final.

– Jag fick göra mål i alla de där viktiga matcherna, kvarten mot Örebro, Villa i semin och sedan i finalen. Det kändes också härligt.

Det kanske är svårt att förstå i dag, då bandyns storhetstid i Medelpad är över och strålkastarljuset istället riktas mot kusinen på isen: hockeyn. Men i början på 80-talet var bandyn gud. Och tills Dragons bärjade sitt basketguld för två år sedan stod Selånger SK:s SM-silver som den största bedriften ett Medelpadslag någonsin gjort.

– Jag fattade ingenting. Det var först efteråt som man förstod att man skrivit lite historia. Det går inte att ändra på.

Det är först i efterhand som Royne Sjödin förstått vidden av sin och lagets prestation. Efter segern mot Villa i semifinalen hade laget sex dagar på sig att vänja sig vid tanken på att spela final. Men tiden räckte knappt till.

– Det gick ruskigt fort. Man fattade inte att det gick så snabbt. Jag skulle kanske ha sugit mer på den karamellen veckan innan finalen. Men det var träningar, det var ena och det andra. Och sedan skulle man åka.

Bussen styrdes mot Stockholm och Söderstadion där mer än 14 000 åskådare trängdes på läktarna.

– Det var otroligt häftigt att få åka in på Söderstadion med allt folk.

Det lag som gick in på isen var ett gammalt hederligt Norrlandslag – till största delen lokala grabbar som kämpade tillsammans.

– Det var ett bra gäng. De var killar från Sundsvall, Härnösand, från den omgivande trakten. Det var inte några stjärnor som hämtats hit, utan ett gäng kamrater.

När gänget tog sig ända till SM-final blev de plötsligt kända. Heta namn. Bandykillarna var stjärnor i sin egen stad.

– Alla pratade bandy. Det var den stora händelsen i Sundsvall det året. Vi fick lite uppvaktning, gick man ut på stan visste alla vem man var, det surrades.

Sjödin ler lite i vintersolskenet när han minns tillbaka.

– Det var ganska kul att vara känd, många tittade upp på en. Samtidigt representerade vi Selånger bandy, man var inte ute och trampade fel. Men det var läckert som sjutton.

Tillbaka till Söderstadion söndagen den 22 mars 1981. Selånger samlades på isen. Smånervösa, förväntansfulla och kanske lite sömndruckna efter att blivit väckta mitt i natten av ett brandlarm på hotellet. Medelpad hoppades kunna skrälla mot favorittippade Boltic.

– Vi var ganska ... inte tagna av allvaret, men fokuserade. Vi visste att med lite flyt skulle vi kunna slå Boltic. Vi visste vilket lag vi skulle möta. Sedan hade vi vårt spel, det ändrade vi inte på. Laget visste hur vi skulle ställa upp och agera med styrningar när motståndarna hade bollen.

Vid halvtid stod det 2–2, och Selånger var med i matchen. Men sedan försvann flytet . Den tunga vårisen sög fast i skridskorna och Selångers spelare vissnade i takt med matchklockan. I 77:e minuten gjorde Boltic 4–2, och då var SM-finalen i princip över.

– Då var vi trötta. Isen hade tagit allt.

Ingemar Aava reducerade i slutminuterna. Tände inte det hoppet?

– Det fanns inte. Boltic kontrollerade det så jäkla bra. Så det fanns inte några tankar att vi skulle kvittera.

Snöpligt kanske i stunden, men i backspegeln fortfarande ett SM-silver att vara stolt över och en helg att minnas för livet.

– Hela dagen nere på Söderstadion gick väldigt fort. Kanske skulle jag ha stått kvar efteråt på isen längre och bara njutit av situationen. Men jag bars iväg av alla andra som skulle in och duscha och bastun och sedan gå vidare till banketten.

Silvermedaljen ligger undanstoppad, exakt var har inte Sjödin koll på. Men på väggen hemma hänger ett foto på Sjödin när han glider på knä genom vattnet bakom mål efter att ha tagit ledningen för Selånger.

– Så jag minns känslan när det hände, säger Sjödin.

Selångers spelare, ledare och materialare reste hem med ett silver i bagaget och målsättningen att det skulle bli fler SM-finaler. Så blev det dock inte. Laget höll sig länge i toppskiktet av Bandyallsvenskan – men med åren dalade intresset för bandy i regionen, och Selånger sjönk genom tabellsystemet.

I år möts Bollnäs och Sandviken i herrfinalen, som numera avgörs på Studenternas i Uppsala. Selånger Bandy, med Roynes son Tobias Sjödin i laget, är inne i en lång klättring uppför tabellen efter att ha börjat om igen i tvåan förra säsongen. När – och om – Selånger tar sig upp i det absoluta toppskiktet igen vet ingen. Men oavsett framtiden kvarstår det faktum att ett SM-guld krävs för att slå bedriften som Royne Sjödin och hans lagkamrater gjorde för exakt 30 år sedan.

– Det går inte att ändra på den historien.

Mer läsning

Annons