Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alarmerande svaga SM-resultat

Annons
Sista SM-dagen i dag och nye förbundskaptenen Thomas Jansson ska ta ut sin första landslagstrupp.
Ska man gå efter de uppsatta uttagningsprinciperna kan den bli rekordliten.
Fyra simmare är förhandsnominerade: Anna-Karin Kammerling, Josefin Lillhage, Therese Alshammar och Stefan Nystrand. Men sedan då?
Jansson inledde tidigt med att deklarera, att de svenska VM-simmarna som sämst ska ha chans på final, det vill säga en åttonde plats i världen. Och i lagkappssammanhang är det likadant. Fyra individuella tider räknas ihop till en sluttid, som ska vara gångbar för ett finalframträdande.
Uttagningskriterierna har modererats under resan gång, och inför SM-tävlingarna här i Sundsvall har det varit 1012:e tid i stora vida världen som gällt...
Oj, oj, oj, dit har det varit långt och inför avslutningen i dag känns det som tämligen utsiktslöst att ett gäng svenska frisimsherrar på tre veckor ska kunna förbättra sig så mycket som krävs för att vi ska kunna skicka ett lag på 4 x 100 fritt. Och om inte, ja då får Stefan Nystrand resa utan någon killkompis bland de aktiva.
Nu tror jag inte det blir så. Malmös svenske bröstsimskung, Martin Gustavsson, lär väl få en ny sista chans att visa upp sig i dessa sammanhang...
Annars var det ju i går kväll det skulle ske.
En final på 100 meter fritt brukar tillhöra höjdarna på varje mästerskap. Men det finns tydligen undantag.
Malmös Jonas Persson, som utmärkt sig som klar Sverigeetta på den dubbla distansen de senaste åren, gjorde ännu en habil insats. Men segertiden 51,25 var ändå inget som fick vågen att rulla runt de soldränkta läktarna. Och sedan lyste siffrorna klara och dystra: Nystrand 51,34, Marcus Piehl 51,56 och Erik Andersson 51,96. Sedan var det slut på tider under 52 sekunder. Och om jag berättar att världsrekordet lyder på 47,84 (Pieter van den Hoogenband) och att det svenska rekordet ligger på fina 48,79 (Lars Frölander), ja då förstår ni säkert bättre vad jag talar om.
Att döma av resultaten totalt sett under den snart genomförda SM-veckan är det helt klart alarmerande illa ställt med hälsotillståndet i svensk simning, vilket ororar inte minst med tanke på att bygget mot nästa olympiska sommarspel, i Peking 2008, nu ska vara i full gång.
Ljusglimtarna finns på damsidan och Nystrand får ursäkta, men det är nog i första hand från de förhandsnominerade tjejerna vi ska kunna hoppas på leverans i den fransk-kanadensiska (hockey-)metropolen om några veckor.
Ur trion Kammerling, Lillhage, Alshammar är det Josefin Lillhage som imponerar mest just nu.
Hon utstrålar den där härliga mixen av glädje, beslutsamhet, kraft, styrka, uthållighet och inte minst självförtroende. Det som krävs för att nå ända fram i de stora långbanemästerskapen.
Det är också tjejerna som skänker tröst för en gammal nostagliker, då det när VM-trupperna var som minst, i Cali 1975, och Guayaqil -82 var som tunnast på den fronten. Tror vi hade tio simmare totalt något av dessa år i Sydamerika, varav två var damer...

Mer läsning

Annons