Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Vi fick en annan Anna

/
  • ST-Sportens reportrar minns sportåret som gick. Andreas Ignell skriver om skicrossåkaren Anna Holmlund som gjorde en till synes omöjlig resa.

ST-sportens reportrar minns sportåret som gick. Andreas Ignell skriver om skicrossåkaren Anna Holmlund som gjorde en till synes omöjlig resa.

Annons

Det var mer eller mindre bara lite hud som höll ihop Anna Holmlunds knä. Det var inte konstigt att läkaren som undersökte henne efter olyckan under en träning i franska Megève sade det enda hon inte ville höra. "Tänk på att det finns annat här i världen än skidåkning."

Senor, korsband, ledband, menisker. Allt var trasigt, hennes knä var söndertrasat.

403 dagar senare tar Anna Holmlund OS-brons i skicross i Sotji.

Förbundskaptenen Tommy Eliasson tyckte att "det var som en saga".

Nog var det både bragdstämpel och guldglans över Anna Holmlunds OS-medalj, det vittnar om inte annat nomineringen till årets idrottsgala, där Holmlund är en av kandidaterna till utmärkelsen Årets prestation, om.

Men någon saga har det knappast varit.

Inte för Anna i alla fall.

Jag tror att det var en 413 dagar lång helveteskamp.

Ett krig mot OS-klockan, ett krig mot kroppen, ett krig mot sig själv.

Skicross är en fysisk sport, du flyger långt, du landar tungt, vill du vinna måste du ladda allt du har och lite till.

Då behöver du vara fysiskt stark, känna din kropp, lita på dina knän.

Du måste ha vinnarskalle, självförtroendet ska vara på topp, du ska känna dig oövervinnerlig, helst vara det.

Sargar man två knän på bara två år som Anna Holmlund har gjort sätter det sina spår.

Det lär hon veta bättre än de flesta av oss.

Tvivlet som letar sig in i vinnarskallen. Rädslan som rimligen måste ha funnits där när hon stod på skidor igen. Rädslan för nya skador, nya olyckor som kan slå drömmar i kras.

Bara en månad före OS i Sotji träffade jag och fotograf Mårten Englin Anna Holmlund under ett träningsläger i värmländska Torsby.

Rent medicinskt var Holmlund återställd.

Men vi fick se en annan Anna än vi är vana att se.

Det fanns en försiktighet i åkningen nedför Hovfjällets branter, det fanns en klang av tvekan i snacket om målsättningar och OS-medalj.

Anna Holmlund vann kriget mot klockan, mot kroppen och mot sig själv. Hon fick sin OS-medalj.

Sedan gick luften ur henne.

Men det är segt virke i Holmlund.

När hon hämtat andan igen, slickat såren och känt efter kom hon fram till att det var värt allt slit.

Och hon vet att det kommer att bli mer slit, det hon varit med om förändrar henne, det förändrar förutsättningarna.

Men hängiven är bara förnamnet, Anna Holmlund älskar sin sport, lägger hindren åt sidan, ser möjligheterna.

Visserligen blev det B-final i premiären i Kanadensiska Nakiska.

Men Holmlund är i bättre fysisk form än under OS.

Definitivt i bättre form mentalt.

Om hon den rätta vinnarkänslan igen blir det medalj under VM i Österrike 15–25 januari också.

Håller tummarna för guld den här gången.

Mer läsning

Annons