Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Arne redo för 70:e gången

/

Första gången var för 70 år sedan, men Arne Vallin är fortfarande lika laddad.

– Det är något visst att åka på tävling. Man har ju fått många kompisar genom åren. Synd bara att jag skadade axeln i vintras, säger Fränstas egen "Mr skytte" inför morgondagens övningar på Blåberget, utanför Sundsvall.

Annons

Det handlar om Korpskyttet i Sundsvalls Skytteförenings regi. En klassiker som fanns redan innan Arne Vallins debut 1941.

Men ingen deltagare har genomfört så många tävlingar som 84-åringen från Fränsta.

– Nej, det är en otrolig prestation – och fantastiskt kul att han kommer i år också, säger Reine Nordvall i arrangörsstaben.

Det var dock på det berömda håret, att krutgubben Vallin lämnat återbud i stället för att fira 70-årsjubileum.

– Jag halkade på en isfläck utanför affären i vintras och drog sönder ett muskelfäste i högeraxeln, så jag vet inte hur det ska gå, men man vill ju försöka i alla fall...

Bland de första tävlingsskotten avlossades nämligen på just korpskyttet för 70 år sedan.

Arne Vallin, som fortfarande bor på den gård som är hans föräldrahem, hade inte alltför långt till skyttebanan i Fränsta, där det small både högt och lockande under uppväxtåren.

– Så när jag blev 13–14 år började jag cykla dit, när jag hörde att det sköts på banan.

– På den tiden var det inte vanligt att ungdomar fick vara med och dom som höll på var mest handlare och, om man får säga så: "litet bättre och finare folk". Men dom såg väl att jag var nyfiken och intresserad och lät mig prova på, berättar Arne Vallin, som med ett lånat Mausergevär och en ryggsäck med mackor och fika satte sig på morgontåget för att skjuta sina första skott i Korpskyttet.

– Och jag vill minnas att jag hade med mig något litet pris hem.

Två år senare sköt Arne Vallin till sig två gevär och därmed kunde länsskogvaktare Sjöströms bössa lämnas tillbaka och en makalös skyttehistoria började ta fart.

Arne Vallin bytte jobbet på en specerieaffär mot ett liknande i byns järnhandel, han gjorde lumpen som telegrafist på A4 i Östersund, utbildade sig till brandman och varvade arbetet som järnhandelsbiträde med sysslor inom brandkåren hemma i Fränsta under 46 år. Och så sköt han.

På träning och tävling.

Banskytte och fältskytte.

Ja, till och med litet skidskytte, på den tiden sporten utövades med längre turer och framför allt tyngre och skarpare ammunition och vapen.

– Men dagens skidskytte är jättehärligt, kul att följa framför teven och bra för skytterörelsen. Vi har exempelvis samma typ av vapen (salongsgevär) när vi tränar med våra ungdomar på korthållsbanan här i Fränsta varje måndag, berättar Arne.

Vi och vi, förresten. De 10–15 ungdomarna som öningsskjuter i Fränsta Skytteförenings regi har oftast en viss Arne Vallin som tränare och mentor.

Annars har utvecklingen gått bakåt och inte ens sonen Kjell och barnbarnen David och Peter tävlar aktivt längre.

– Det går inte att jämföra med hur det var gammalt tillbaks. Då var skyttet väl utbrett över hela landet, och jag minns när vi sköt just korpskyttet på norra berget med över 600 deltagare och massor med företag och familjer kom och ställde upp i lagtävlingen.

I dag är deltagarantalet betydligt färre.

Men tävlingen lever vidare, inte minst tack vare entusiaster och eldsjälar som Arne Vallin, som i onsdags gjorde sin vanliga runda bland andra pensionärer och bekanta – med leverans av bingolotter.

– Jag är ju kassör också, det har jag förresten varit i 61 år nu, och vi behöver alltid få in pengar till verksamheten.

Ni ser själva.

Fem års som handelsbiträde i en speceriaffär följdes av drygt 40 i en järnhandel, ännu längre som deltidsbrandman och hela tiden med Fränsta som utgångspunkt.

Och så 70 års tävlande på olika nivåer, där ett par SM-medaljer trängs med massor av bucklor och plaketter, och där minnessakerna från det mångåriga utbytet med Malvik tillhör de käraste klenoderna.

Arne Vallin är ingen ombytlig person.

– Men nya saker måste man alltid lära sig. När min fru Kerstin gick bort för tre år sedan blev jag ju tvungen att lära mig laga mat...

Mer läsning

Annons