Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Avskedet till Dibba blev ovärdigt, sorgligt – och onödigt

Annons

Jag minns tydligt när han handplockades in till Giffarna, direkt från Brandbergen och division III – rakt in i elitfotbollen. Jag minns också hur jag de där första säsongerna i den blå GIF-dressen suckade för mig själv på läktaren.

Flera gånger.

Ibland inte heller bara för mig själv.

Rörelseschemat, touchen, "det där är ingen elitfotbollsspelare". Visst var han snabb Pa Dibba, riktigt snabb. Men totalt sett – ingen elitspelare.

Men allt eftersom åren gick acklimatiserades han och tillsammans med sin naturliga snabbhet blev han given i den allsvenska elvan.

Suckarna förbyttes till lustfyllt gillande – men ändå, alltjämt, med suckar emellanåt. Jag hävdar bestämt att jag aldrig sett en fotbollsspelare med större spännvidd mellan sin högsta- respektive lägstanivå.

Men som sagt, given i startelvan. Så pass given att till slut hörde Hammarby av sig och så tog en ny resa vid. Problemet var bara att den nya resan tog vid innan den gamla hade avslutats, eller de krokade åtminstone i varandra.

Efter sex år i GIF Sundsvall hade Pa Dibba blivit den fotbollsspelare han är – och GIF Sundsvall den klubb man är. Ömsesidig kärlek och respekt. Långvariga förhållanden som abrupt tar slut bör också behandlas därefter, med respekt.

När man då kastat sig in i ett nytt förhållande börjar man inte med att det första man gör åka hem till sin förra partner, med sin nya partner.

Det brukar sällan sluta bra i verkliga livet och eftersom fotboll är en del av livet slutar det sällan bra på fotbollsplanen heller.

Det var onödigt, dumt, barnsligt och allt däremellan att bua ut Dibba, såsom delar av publiken gjorde i måndags när han var tillbaka på Norrporten Arena, i motståndarlagets tröja. Dibba förtjänar bättre än så för det han gjort för GIF Sundsvall. Han förtjänar respekt, GIF Sundsvall förtjänar respekt för det de gjort Dibba till. Men i stället förstördes sex års slit, uppoffringar, samarbete och mödosamt arbete på 70 minuter och det jag sörjer mest, näst efter buropen, är att det så enkelt hade kunnat undvikas.

Pa Dibba skulle naturligtvis inte ha spelat den matchen och skulden till det bär Hammarbys ledning. Nanne Bergstrand, var de 70 minuterna värd en om inte raserad så i varje fall i kanterna naggad relation mellan en lojal spelare och hans gamla supportrar?

Jag tycker inte det. Ibland måste man väga in andra parametrar än hårda siffror såsom kronor, ören och poäng i tabellen. Parametrar såsom känsla för vad känslor handlar om. Den sade att ett alltför tidigt återseende riskerar att sluta tråkigt, för alla inblandade.

Och själv suckade jag ännu en gång med den färgstarke gambiern på planen. Men nu tyvärr åt något helt annat än tidigare.

Mer läsning

Annons