Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bandy-VM inget för medelpadingar

/

Selånger Bandy kan stoltsera med 26 säsonger i högsta serien, en SM-final och ett antal slutspel genom åren.
Trots denna anrika historia har klubben lyckats fostra en enda VM-spelare – och totalt sett hittar vi endast två Medelpadsfostrade VM-lirare genom alla tider. Att jämföra med Hälsingland, som fått fram hela 38 av totalt 170 blå-gula VM-aktörer.
Egentligen är det inte så förvånande. Selånger har odlat en myt om hur bra ungdomsverskamheten är, medan sanningen skvallrar om något helt annat, säger Anders Uhlin, SSK-produkt och med i 1991-års turnering i Finland.

Annons

Den i dag 47-årige Uhlin är numera verksam som sportchef i IFK Vänersborg, men debuterade redan som tonåring i Selångers allsvenska bandylag, och fanns som 20-åring på isen i klubbens första – och enda – SM-final (3–4-förlust mot Boltic 1981).

Han slog igenom som tuff och fysiskt stark mittfältare och försvarare i en tid då bandysporten var som allra hetast i Medelpad.

Selånger hade etablerat sig i eliten och börjat prenumerera på slutspelsplatserna.

Då kom det också fram några hyfsade barn- och ungdomskullar på 1970-talet, men i jämförelse med klubbarna i Hälsingland var vi ändå bleka. Det blev för det mesta storstryk när vi åkte dit ner...

Sedan har det väl funnits ett par riktigt starka årgångar (som pojk-SM-vinnarna med Stefan Persson, Johan Sahlin, Jonas Lindqvist med flera födda 1974–75), men den där breda och starka grunden med kompletta lag i varenda årsklass tror jag väl aldrig att Selånger haft. Och då blir det ändå litet för få kvar, menar Uhlin.

Den förste medelpadingen som fick dra på sig en svensk VM-mundering var Gunnar Palmér 1961.

Skönsbergsgrabben Gunnar Palmér kom fram som snabbskrinnande juniorstjärna i Heffners IF och flyttade med frun Kerstin (född Östlund från Svartvik) 1952 till Ljusdal och var där med om att spela upp hälsingeklubben till högsta serien för första gången några år senare.

Även Palmér tror sig ha förklaringen till det klena utfallet från Medelpad i bredd och traditione. Eller rättare sagt: brist på bredd och tradition.

Det tar tid att bygga upp saker och ting. Både Heffners och Ljusdal fanns med i toppen på tvåan och kvalade utan att lyckas innan LBK till slut tog steget upp. När jag kom med i landslaget första gången 1956–57 var det också första gången en spelare från Ljusdal togs ut...

Jag tror också att det måste finnas litet fler klubbar som möts längre upp i Norrland. Hälsingland har ju sina lag, men i Medelpad är det ju färre och Härnösand har väl inte Älgarna kvar, men det finns ju något lag där uppe i alla fall (HAIK, vår anmärkning). Sedan blir det ett glapp utefter kusten ända upp till Norrbotten och det är ju inte bra, menar den snart 79-årige bandyveteranen, som bor kvar i Ljusdal men där besöken på Gamla IP blir allt mer sällsynta.

Jag blir bara mest förbannad. För det första är ju Ljusdals lag så dåligt numera, men även själva spelet har förändrats till det sämre, tycker jag. Allt det där tillbakaspelet gör en faktiskt uttråkad. Visst blir det många mål. Men hur många kombinationer och "riktiga" anfall får man se? Nej, då är det bättre att i alla fall försöka bryta igenom, avsluta, eller söka frislag...

Mer läsning

Annons