Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Basket – sporten som inte riktigt vill slå igenom

/

Annons

Sundsvall Dragons brottas med ekonomiska problem, ett faktum som blev än mer angeläget efter lokalmedias artiklar de senaste veckorna där det handlade om skulder till "fogden" på 1,2 miljoner kronor.

I veckan kunde vi dessutom läsa om Jämtland Basket, som likt sina kusiner till klyktattare i öster också dras med minussiffror på saldot.

Trots att basketen är en av världens största idrotter, likt fotbollen behövs i sak inte särskilt mycket utrustning, men här i Sverige har den förtvivlat svårt att få fotfäste.

Om jag får gissa har det att göra med att det är ganska identitetslösa lag som gör upp. Några hyfsade svenskar, någon från en annan del av Europa plus ett par obligatoriska importer från staterna.

Det är svårt att bygga upp en relation till sin stad, och som idrott till en nation, om det inte finns någon kontinuitet.

Då tappas alla marginalåskådare och det är de egentligen är mer intresserade av idrotten basket snarare än, i detta fall, Sundsvall Dragons, som går på matcherna.

Anders Öhrn, Dragons ordförande, stod dock för ett av årets citat med sitt "Allt är på topp" – som en sammanfattning av den sportsliga situationen i klubben till Sundsvalls TIdning.

Sundsvalls drakar gjorde ett försök till kontinuitet i och med långtidskontrakten med Hlynur Baeringsson och Jakob Sigurdarson.

Nu verkar det som att det också kan bli deras fall, om inte pengar kommer in illa kvickt.

Ett av de stora skälen till Timrå IK:s ekonomiska härdsmälta var de extremt huvudlösa lönerna och värvningar – som dessutom inte kunde leverera till den grad att de betalade av sig själva genom att gå långt i slutspel eller liknande.

I basketen har jag alltid trott att minussiffrorna handlat om ett dåligt publikunderlag.

De officiella siffrorna är glädjekalkyler och kombinerat med väldigt många gratisbiljetter har det inte handlat om särskilt många intjänade kronor per match för Dragons.

Nu verkar det som att Dragons eventuellt kan ha gått in i samma fälla som hockey-kusinen i norr.

För en sådan som Alex Wesby, och många andra jänkare som varit i Sundsvall Dragons, har det absolut inte handlat om några extrema löner.

De har sett spel i Sverige som en chans att ta sig ut i Europa och lönerna har, enligt mina uppgifter, legat på lite över 30 000 i månaden. Inget att höja ögonbrynen åt alltså.

Vad jag har förstått så hade Hlynur Baeringsson inför säsongen erbjudanden från flera klubbar, varav en spelade med locktoner på en månadslön en bra

bit över 100 000 i månaden.

Att inte falla för den valsen är svårt, men då kommer nästa fundering: Hur mycket har Dragons betalat honom för att stanna?

Sundsvall kanske inte har matchat dessa summor, däremot ligger de nog knappast långt under.

Det är självklart inte spelarnas fel, de vill tjäna så gott det går på den, trots allt, kort idrottskarriär de kommer att ha. Då ligger felet högre upp i kedjan.

Inte heller har det hjälpt att Dragons har haft extremt få hemmamatcher i inledningen av säsongen. Och på en klubb som lever ur hand i mund så har man inte de marginalerna att spela med.

Om basketen ska kunna leva och frodas i Sverige krävs att man skapar en relation till befolkningen, något som kommer att ta många år.

Frågan är om Dragons finns kvar då?

Mer läsning

Annons