Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Från genomuselt till halvhyfsat

/

Det är med förtvivlan och begränsade förhoppningar man sätter sig i soffan för att se ett svenskt landslag med Ola Toivonen på topp. En medelmåtta i stället för en världsspelare.
Zlatan Ibrahimovic skulle saknas i nära på vilket landslag som helst. Allra mest i det svenska.

Annons

Men det är inte bara Toivonen som faller ur ramen när Sverige med nöd och rejält med näppe får 1–1 i hemmamötet mot Ryssland.

Det är ett resultat herr Hamrén & Co ska vara mycket nöjda med.

För det är inte mycket som är bra.

Sverige faller, precis som i 1–1 matchen i Österrike, stundtals tillbaka så mycket att det blir trängsel kring eget straffområde. Och när spelet ska vändas är det Ola Toivonen som nickskarvar ut på en yta där det är 60 meter till närmaste svensk. Det Zlatan inte kunde göra mot Österrike kan Toivonen inte göra mot ... någon.d

Ryssland tillåts promenera med bollen upp till mittlinjen för att starta spelet där.

Ryssland får briljera, med teknik och finurlighet och skapar betydligt fler vassa chanser.

Ryssland är, på det stora hela, bättre.

Sverige, som startade piggt, får nattmössan neddragen när Alexandr Kokorin retfullt enkelt rullar in 1–0 till Ryssland efter tio minuter. Löjligt löst, hyfsat välplacerat och visst tusan måste 199 centimeter långe Andreas Isaksson kunna mota det?

Straffen Sverige bjuds på strax därefter är uppenbart feldömd. Straffen Sebastian Larsson slår är rent ut sagt dålig. Hård visserligen, men i alldeles perfekt höjd även för en osäker målvakt som Igor Akinfejev.

Efter det är Sveriges första halvlek bland det absolut sämsta jag sett. Självklart med de krav och förväntningar man har, och ska ha, på ett svenskt landslag inräknade.

Andra halvlek är förstås bättre. Mycket tack vare det fina anfallet som slutar med att Ola Toivonen dundrar in kvitteringsbollen. Men efter det kommer ingen svensk boost, det blir inte bättre och några riktigt vassa chanser skapas inte.

Matchen rinner iväg, tiden rinner ut och lagen är nöjda med 1–1. Sverige, med tanke på hur matchbilden såg ut, och Ryssland med tanke på vikten av att ta poäng av en tilltänkt toppkonkurrent på bortaplan.

I Sverige får vi inte se Emil Forsberg i sitt första riktiga uppträdande på landslagsnivå.

I stället får vi se AIK:s Nabil Bahoui debutera på riktigt. Men hemma på Friends fick han inte alls visa upp sina kvaliteter. Det hände ingenting.

Sebastian Larsson är så dålig att det är svårt att finna ord. Han samlar dåliga beslut och felpassningar på hög.

Och när Ola Toivonen väl lyckats göra mål, och förmodligen ökar sitt självförtroende med några hundra procent, tvingas han kliva av. Till förmån för Johan Elmander. Elmander som varit en kugge och klippa i landslaget, men nu är det inte ens värdigt längre. Inhoppet är vansinnigt dåligt.

Nu väntar Lichtenstein på söndag.

En match Sverige förstås ska vinna. Men efter 95 minuter mot Ryssland i färskt minne är jag orolig.

Det är för mycket som är dåligt, det är så mycket som kan bli bättre. Men att tro att Erik Hamrén sitter med frälsningens nycklar är naivt.

Jag räknar med en krampaktig seger, jag räknar med begränsad njutning, jag förväntar mig nya grå hår och låt oss säga 2–0.

Även om 1–1 är melodin så här långt i kvalet till Frankrike 2016.

Mer läsning

Annons