Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Drömmen om OS kan bli för stor

Kärlek, pengar och drömmar om något större. Det är drivkrafter goda som några, faktiskt livsbejakandedrivkrafter för de flesta.

Annons

Två av profilerna från årets upplaga av Sundsvall Wind Sprint är på väg mot rejäla vägskäl i livet.

Kemarley Brown och Shericka Williams har, tillsammans med Andrew Fisher som skulle varit med i år, ansökt om att byta nationalitet.

De vill ta klivet – från Karibien till Persiska viken.

Från Jamaica till konungariket Bahrain.

Drivkraften kärlek finns sannolikt inte med i ekvationen. I stället handlar det förstås om oljefläckiga dollarbuntar och den där drömmen om något riktigt stort. Som att få stå på startlinjen i OS i Rio nästa sommar.

I nästan vilket land som helst hade de varit självlysande stjärnor. Men på Jamaica är konkurrensen alldeles vansinnig. Tider kring tio sekunder på 100 meter är inte riktigt gångbara på världens snabbaste ö.

Bahrain lockar med pengar och möjligheter. Jag har ingen koll på den jamaicanska trions kärleksaffärer, men jag tror inte att de fattat dessa livsavgörande sina beslut med hjärtat.

En tidigare Wind Sprint-deltagare som redan tagit klivet är jamaicanen Jacques Harvey som numera tävlar för Turkiet under det nya förnamnet Jak Ali.

Svensk friidrott har genom åren kryddats av internationella inslag. På kärlekens inslagna väg.

Ludmila Engquist, Isabellah Andersson och Abeba Aregawi är några exempel. En trio kvinnor där Ludmila fortfarande står i någon form av särklass.

Hon kom, sågs och segrade på flera plan. Hon slogs mot dopningsmisstankar från tiden i öst och bröstcancer under livet i väst. Hon överlevde allt, blev jättesvensk, vann ett bragdguld och förstörde allt på en och samma gång.

Av alla idioter som ägnar sig åt dopning måste Ludmila Engquist vara nästintill ohotad etta. Hon som förstörde sin utstakade framtid efter att åkt bob på anabola steroider.

Nog om det.

Hur skulle vi i Sverige ta emot en trio jamaicaner med pengar och OS-biljetter i blick?

Skulle vi ta emot dem med så öppna armar som vi trots allt har gjort med de stjärnor som kommit hit i kärlekens töcken?

Det är sjukt svåra frågor.

Jag kan förstå visionen om att få vara med i ett OS.

Men att göra det för ett land man saknar relation till känns ... sådär. Då handlar det bara om drömmar om något större, inte om stoltheten att representera sitt land.

Drömmen om OS kan, kort och gott, bli för stor.

Mer läsning

Annons