Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tänk vad bra det skulle kunna vara

Sundsvall Wind Sprint är ett fantastiskt arrangemang – på sitt sätt och i sin genre.
Men det har i huvudsak handlat om sprint. När lag-SM stod på onsdagsprogrammet kändes det med ens som en "riktig friidrottstävling". Och sådant är vi inte bortskämda med på våra breddgrader. Frågan är bara om det måste vara så?

Annons

Mitt svar är ett rungande Nej!

Jag minns det tidiga 1990-talet sprintsatsning, boomen efter VM i Göteborg 1995, med friidrottsskolor för de yngsta och fortsatt elitsatsning i SuF, samtidigt som det i såväl Kovland som Timrå och Ånge fanns killar och tjejer på väg upp i svenska eliten.

SM-tävlingarna här på Baldershov 1997 blev rena rama dundersuccén med tävlingar i strålande sol och lagom vind inför en hyggligt stor publik, om jag inte minns fel.

Något som födde förhoppningar om en fortsatt satsning på tävlingar med stort T. Typ de internationellt kryddade svenska GP-galorna, där Sundsvall fanns med 1998 – för att sedan försvinna som arrangör av större, kompletta friidrottstävlingar. De som bjuder på annat än sprintlöpning och gästspel av rullskidfantomer som Charlotte Kalla ...

Därför kändes det så fantastiskt skojigt att se stavhopp på anständiga höjder igen, och aktiviteter även i andra kända teknikgrenar. Och åter var vädret med friidrottsfolket på Balders.

Synd bara att det "bara" rörde sig om en lagtävling med ett fåtal klubbar och därmed utan lokala inslag (om man inte räknar med det extrainsatta sprintloppet med SuF-trion Johan Lilja, Yonathan Helsing och Mikael Gerlach, förstås).

Synd också, att en viss rostighet märktes kring arrangemanget, då en axelskadad atlet tvingades vänta åtskilliga minuter (för länge) på ambulans och framför allt höll en inkastad slägga i fel riktning mot farlig närhet av huvudarenan och aktiva och fuktionärer i full aktivitet.

Skyddsnätet stoppade inte. Det kunde gått illa. Det blev ett onödigt stopp i programmet ... men det stannade vid hjärtan i halsgropar och bekymrade rynkor i diverse pannor.

Sundsvall och SuF behöver alltså arrangera mer för att bli ännu bättre och säkrare i framtiden. Sundsvall och SuF behöver fler allroundkunniga – eller grenspecialister på annat än sprint – för att odla denna vana.

Och Sundsvall och SuF behöver ännu bättre träningsförhållanden – trots att den nya hallen i Birsta är bättre än det både Nordichallen hade att erbjuda de senaste åren, och framför allt bättre än vad sjukhuskulverten erbjudit de aktiva och supertränaren Håkan Andersson i snart sagt alla år!

Mer läsning

Annons