Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Friidrotten missade ett guldläge att rentvå sig själv

/

Annons

Om jag inte minns helt fel så var det något år innan millennieskiftet som frågan om att stryka alla världsrekord inom friidrotten kom.

Att från och med millennieskiftet starta om på en ny kula.

Många är i dag rörande överens om att väldigt många av de oslagbara rekorden från 1980-talet, och en hel del från 70-talet med för den delen, var ett resultat av organiserad doping.

Det handlade inte om enskilda idrottare utan om hela länder, oftast på östblocket, som på något sätt industrialiserade idrotten och tidigt satte de barn som visade anlag för en viss idrott i särskilda skolor och som sedan mer eller mindre tvingades att ta det ena eller andra preparatet.

I friidrottsmagasinet Athletics Weekly listades 2014 världens tio mest oslagbara världsrekord att slå, sju av dessa slogs på 80-talet.

Marita Kochs 47,60 på 400 meter för kvinnor toppar listan, ett rekord som slogs 1985.

Hon har själv aldrig erkänt att hon dopat sig, men det finns överväldigande bevis för att så skedde. Bland annat vetenskapliga forskningsrapporter, författat av östtyska läkare, där de går igenom effekterna av dopning. Det finns även ett brev bevarat, där hon ondgör sig över det faktum att en landslagskollega får högre doser än henne.

De enda två på listan som jag halvsäkert tror inte har dopat sig är Jan Zelezny och Mike Powell.

Jag känner inte någon som helst ilska gentemot Koch och hennes gelikar, de föddes in i ett system där de inte hade särskilt mycket att välja på.

Dessutom var detta ett av få sätt att skapa en viss välfärd åt sig själv och sin familj i dessa förtryckarstater.

Men ska dessa dopade personers prestationer ställas mot de som, på naturlig väg, försökte bli så bra som möjligt?

Skulle de raderas från historien på grund av ett gäng, visserligen ett ordentligt stort sådant, fuskare?

Eller skulle man kanske bara stryka vissa, "uppenbart omöjliga", rekord som var helt onaturliga?

Det var många frågor och funderingar inför det beslut som skulle tas.

Ett av problemen var att den teknik som fanns tillgänglig under dopings guldålder, låg långt bakom de som tillverkade de prestationshöjande pillren och vätskorna. Det kunde inte spåras helt enkelt.

Det var helt enkelt inte särskilt många som åkte fast och förvånansvärt få har erkänt i efterhand.

Och skulle man inte med måttstocken "uppenbart omöjliga" rekord räkna in Usain Bolts 19.19 på 200 meter och 9.58 på 100 meter?

Rekord som slogs så sent som för sex år sedan.

I slutänden valde de ansvariga på IAAF (Internationella Friidrottsförbundet), och jag antar att IOK (Internationella Olympiska Kommittén, lika korrupt som FIFA i min mening) också var med på ett hörn, att: Inte göra någonting.

De lät rekorden stå.

Ett helt galet beslut, enligt mig.

Jag har full förståelse för de oskyldiga som drabbas, men deras rekord hade ändå inte raderats ur världshistorien. Dessutom har oroväckande många rekord inom friidrotten, vilket visat sig i efterhand, slagits av dopade atleter.

Med den nya teknologin hade vi kunnat börja om från start och, i de fall man missat doping men där det kommit fram i efterhand, stryka rekorden.

För om en utövares blodprov inte visar på någonting med dagens teknik – kan WADA (World Anti-Doping Agency) i framtiden analysera om proverna och hitta spår av fusk.

För sanningen, den har alltid en tendens att så småningom krypa fram.

Mer läsning

Annons