Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

40 år sedan jag fick både andnöd, gåshud och blöta ögon

Annons

Ursäkta, men får man komma med några rader ishockey – mitt i GIF-hysterin och förberedelserna för sommarens stora internationella fotbollsfest, EM-slutspelet i Frankrike?

Bra, för när de sista platserna i truppen till höstens World Cup-turnering i hockey presenteras går ju tankarna ofelbart knappt 40 år tillbaka i tiden. Det var nämligen då, i september 1976, som den första stora turneringen med de allra bästa nordamerikanska proffsen mötte övriga världens bästa hockeylirare i ett "inofficiellt världsmästerskap". Och det skedde i hockeyns hemland, Kanada.

Jag minns det fortfarande som i går.

18 år ung satt jag i elevrummets TV- och sällskapsrum i källaren i något av husen på folkhögskolan i Kalix, där jag skulle lära mig det journalistiska hantverket.

Ja, jag var ju långt i från ensam. Men det fanns en TV-apparat att samsas kring och det spelade ingen roll att klockan tickade långt förbi tolvslaget på natten när det var dags. Premiärmöte i för Tre Kronor i Canada Cup. Tror det var Sverige–USA på schemat och matchen spelades i hockeytemplet framför alla andra på den tiden, Maple Leaf Garden i Toronto. Börje Salmings hemmaplan.

Och så spelades det nationalhymner och spelarna stod där och presenterades. När turen kom till Börje Salming, norrbottningen och ex-brynäsaren, som gjort succé i VM-turneringen 1973 och tillsammans med förre timråiten Inge Hammarström avverkat en hel säsong hos Torontos lönnlöv i NHL, då reste sig hela hallen och applåderade, jublade och busvisslade av uppskattning. En hyllning, som aldrig verkade vilja ta slut.

Snacka om standing ovation!

i svenskar blev stolta och jag kan än i dag minnas känslorna. Förvåning. Men också litet andnöd så där, gåshud och blöta ögon.

Det blev 13 säsonger till där över för "BJ" och för mig är han förstås vår största och bäste back någonsin.

När det i september åter är dags igen talar det mesta för att vår egen Henrik Zetterberg blir svensk lagkapten.

Ingen standing ovation är att vänta, men oj vad stolt jag känner mig som svensk och Njurundabo!

Mer läsning

Annons