Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En fråga som verkligen berör

/

Att ifrågasätta idrottens jargong och värderingar skapar debatt. Oavsett vilken arena man befinner sig i.
I våras stack jag ut hakan, skrev spontant vad jag tyckte och tänkte om MMA och fick hela kampsports-Sverige på mig.I förhållande till det var debatten kring min krönika om machokulturen i hockeyvärlden marginell. Men nog så viktig.
Det är en fråga som verkligen berör. Och upprör.

Annons

Men huvuddelen av responsen i den här frågan har varit positiv.

Mycket för att ämnet tas upp.

"Vi har stora problem med hockeykillarnas attityd", sade en högstadielärare jag stötte ihop med.

"Jag vet inte hur många gånger jag har stått som pressfotograf i Eon Arena och sett grottmännen vakna i tränare, spelare och publik. Eller i en kall ishall någonstans i Medelpad", skrev kollegan Therese på Facebook.

Ungefär så har snacket gått.

Sedan har förstås vissa varit kritiska också. Som tycker att vi i media gjorde ett internt bråk i Gärdehovs katakomber till något mycket större än det var.

Visst blev det rubriker och rabalder efter den arga lappen.

Men frågan är, redan som jag sade då – mycket större än så.

Det är därför jag har pratat med de gentlemen som sitter ordförande i våra fem stora hockeyklubbar i distriktet.

De som talar varmt om handlingsplaner och policys. Om värderingar och vikten av utbildning och information.

Det är praktexempel på hur det ska gå till.

Det är uppenbara självklarheter som är uppfyllda.

Det är kort och gott mycket, mycket bra.

Men finns det risk att herrarna är blåögt naiva?

Att de lindar in nästan allt som händer i sin förening i överdrivet positiva ordalag?

Jag skulle tyvärr tro det. För det är ändå något som ligger och gror i ishallarna. Inpräntat i hockeyns grunder.

För allt är inte sunt och friskt, även om det mycket väl kan ha blivit bättre de senaste åren.

Att det trots allt har blivit lite mer öppet och medmänskligt välkomnande.

Att kvinnosynen inte är lika medeltida och att språkbruket kanske gått från grottmannamässigt till bara grabbigt.

Jag hoppas det i alla fall.

Jag hoppas också att allt gediget jobb med värderingar inte blir dammiga hyllvärmare i någon pärm på något kansli.

För det blir lätt så.

På arbetsplatser, i skolor, i alla tänkbara föreningar.

Att man samlas, snackar ihop sig under några brainstormande timmar för att sedan sätta de viktiga sammanfattningarna på pränt.

För att arkivera det i en pärm. Till eftervärlden och evigheten.

Mer läsning

Annons