Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hedström om beskedet som förändrade hans liv: "Läkaren sa att jag kommer dö annars"

/

Karriären är definitivt över. Svenssonlivet med villa, familj och hund är här för Jonathan Hedström.
I en intervju med Sporten berättar nu den förre SHL-profilen om livet efter karriären, sin största kamp utanför hockeyn och om beskedet som förändrade hans liv.
– Läkaren sa till mig: "Du har två val, Jonathan. Antingen fortsätter du svälta som du gör nu eller så börjar du äta. Du kommer dö om du inte börjar äta".

Annons

Hyllad hockeystjärna och en av SHL:s största profiler. Jonathan Hedström berörde alla, på gott och ont, under sin karriär. Men nu är det över. På riktigt.

Det kommer inte bli någon comeback som den han gjorde förra året i Brunflo och Sundsvall Hockey.

– Nej, nu är det över. Kroppsmässigt är det nog inga problem, det är mer mentalt. Det kräver mycket mer tid nu, framför allt i min ålder. Det var lättare när jag var yngre, berättar "Jonte" som fortfarande håller i gång träningen.

– Jag tränar sex gånger i veckan. Fast det är kanske inte dödsseriöst, jag skippar vissa dagar också. Jag har kört mycket gym senaste halvåret, men det har även blivit mycket löpning. Jag har en kompis som tränar en skidgrupp så jag har kört en hel del stavgång också.

Kanske dags för en längdskidskarriär?

– Haha, ja jävlar, då får jag träna. Det är imponerande hur mycket de tränar. Det skulle inte jag klara av.

Jonte Hedströms liv är i dag långt ifrån det han levde under nästan 20 års tid. Svettiga omklädningsrum, långa bussresor och ispass varenda dag har bytts ut mot husbygge i Skellefteå, hundpromenader och ett helt annat familjeliv.

Han trivs, även om hockeyn lämnat ett stort hål. En tomhet som knappt går att beskriva, säger Jonte. Det var också den tomheten som var nära att förstöra Jonathan Hedströms liv.

När allt han varit van vid försvann och han insåg att det var över började ätstörningen krypa under skinnet igen. Den som fanns där under stora delar av Hedströms karriär.

Skillnaden denna gång var att det var ännu allvarligare.

– Det var förra året, i början av sommaren, som jag tog blodprover på sjukhuset. Jag var dit en måndag och på tisdagen ringde läkaren mig. "Kan du komma hit?", sa hon. Jag åkte dit och tänkte att mina värden skulle vara världsklass. I stället var det katastrof. Mina lever- och njurvärden var samma som en dyngalkis. Blodsockret ska ligga mellan fyra och sex, mitt var på 1,3. Läkaren bara tittade på mig och sa: "Är du inte yr, Jonathan?". "Ibland är det väl lite snurrigt när jag vaknar", sa jag och skrattade. "Du ska knappt kunna gå", svarade hon. Och då hade jag varit och sprungit milen samma dag. Kroppen är för jävlig att anpassa sig. Levervärdet skulle ligga mellan 0,75 och 1,0. Jag hade 1,6-2.

Hur är dina värden i dag?

– Det gick ganska snabbt att komma tillbaka. Efter fyra-fem månader var jag stabil igen. Men det var för att jag började äta ordentligt. Jag åt kolhydrater. Något jag var väldigt rädd för tidigare.

För att du varit rädd att gå upp i vikt?

– Ja, exakt. Jag har varit rädd att bli tjock. Det är där skon klämmer. Efter att jag började äta riktigt så gick jag upp 13 kilo, från juni till december. Jag vägde 85-86 i december.

Vad åt du då?

– Jag åt bara, allt. Det hade gått så långt att kroppen hade börjat ta av mina organ. Först tar ju kroppen av bränslet man ger den men när den inte får det så börjar den ta av organen. Lever, njurar och hjärtat. Läkaren sa till mig: "Du har två val, Jonathan. Antingen fortsätter du svälta som du gör nu eller så börjar du äta. Du kommer dö om du inte börjar äta".

– Läkaren var helt ärlig med mig. De strök inte mig medhårs utan de var rakt på. Jag trodde kanske att det var för att jag hade druckit för mycket, men inte alls. Jag åt inte. Jag började äta efter det och blev en helt ny människa. Jag har en annan ork, jag är gladare och kan sova mycket bättre. När du får det svart på vitt har du inget val. Jag tror många skulle behöva ta sådana prover som jag tagit. Då ser man hur man mår. Jag började lämna prover en gång i veckan efter det där. Jag har lärt känna min kropp, både på gott och ont.

Mådde du så dåligt på grund av att du lagt av med hockeyn?

– Jag tror det. Jag insåg att det var slut. Jag tappade självkänslan. Samtidigt hade jag haft den rädslan rätt länge men den kickade i gång ordentligt då.

Som minst vägde Jonathan Hedström 73,2 kilo. Det var i juni 2014. Han tränade flera gånger per dag, slutade äta kolhydrater och en vanlig måltid bestod av endast lax och broccoli.

Han skulle inte bli fet. Det fick han inte bli, det var hans största rädsla.

Läkarbesöket för snart ett och ett halvt år sedan förändrade egentligen allt för Jonte. I samma veva bestämde han sig för att gå till en psykolog som han än i dag träffar. Kroppsvikten ökade, livsglädjen blev större.

Nu, i november 2015, mår han bättre än på länge.

– Jo, det är mycket bättre nu. Tack för att du frågar. Det är som med allt annat, att det går upp och ner. Jag går till en psykolog en gång i månaden nu. Vi träffas och sammanfattar hur senaste månaden gått. Om jag har några problem kan jag ta upp det då och det har varit otroligt skönt för mig. Det har underlättat för alla andra runt omkring också. Det är det bästa jag gjort, berättar Jonte som inte räds att berätta öppet om vad han gått igenom.

– Det är väldigt fult i Sverige att må dåligt. I NHL också, hur många är det som inte klarat av livet efter hockeyn? Man hittar en ursäkt och flyr undan allt. I stället för att ta tag i problemet. Problemet för mig har varit mat. Det kunde ha blivit alkohol för jag har det i släkten, men det har inte blivit så. Jag gillar att ta en bira eller vin, som alla andra, men jag har inte dränkt mina sorger i det. Allt jag pratar om nu är tyvärr tabu i Sverige. Vi måste börja prata mer om det.

Ångrar du att du inte tog hjälp tidigare när du spelade?

– Ja, verkligen. Men jag tror att man skjuter undan det när man spelar. Det går att gömma mycket lättare. Men när jag slutade med hockeyn och ett tag efter, i november eller december, då jag inte hade jobb så höll jag nästan på att skjuta mig själv. Då föll jag tillbaka på maten igen. Det är så sjukt. Jag kunde åka på fyra olika affärer för att handla precis rätt mat. Jag kanske handlade en viss torsk på Coop och sedan åkte jag till Ica för att de hade rätt kalkon. Jag skulle hela tiden ha det bästa. Det var sjukt.

Kretsade hela livet kring mat då?

– Ja, satan. Men jag har inte spytt upp maten. Det har inte varit så. Aldrig. Jag har mer tränat och tränat, ibland tre pass om dagen.

Det måste vara andra spelare i hockeyn som har problem och mår dåligt men inte vågar prata om det?

– Ja, absolut. Det är mer än man tror. I NHL har de startat en fond som ska hjälpa spelare direkt efter karriären. Jag vet inte hur SICO tänker om det, men det hade varit en bra grej. Att prata med klubbar och spelare om vad som händer efter man lagt av. Inte tänkte jag på det när jag spelade. Då kör man bara. Men det blir så jävla tomt ska du veta. Jag pratade med Markus Näslund när vi var med Icebreakers och han sa samma sak, att det blev så tomt för honom. Det gäller alla, oavsett om man tjänat flera miljoner under karriären eller om man spelat i en fjärdefemma i SHL.

Tatueringar, tatueringar, tatueringar. Jonathan Hedströms kropp är full av dem. De två bästa, enligt honom själv, sitter på vaderna. Hans två döttrar pryder ena, hans morfar den andra.

Att märka kroppen med tatueringar har varit ett stort intresse för Jonte sedan många år tillbaka. Problemet har dock varit att tatueringarna inte hamnat på Jontes kropp av rätt anledning.

I stället har tatueringsstudion blivit en tillflykt. En plats att gå till för att känna smärta. För att känna något annat än ångest över mat och träning.

– Jag har faktiskt inte tatuerat mig på två år. Men det har varit skönt för jag tror att det har varit ett flyktbeteende för mig. Smärtan. Det har varit något att använda när jag inte mått bra. Jag kunde bara ringa tatueraren och säga att nu kör vi. Jag sket i vad jag tatuerade in, vi körde bara. Det var inte genomtänkt men det var för att få känna smärta i två-tre timmar.

Det var din tillflykt?

– Ja, exakt. Det var ett tecken på att jag mådde dåligt. Nu har jag inte det drivet att gadda mig, och det är nog ett friskhetstecken.

Jonathan Hedströms största rädsla under hela hans resa har varit hans två döttrar. Att det han har gått igenom ska ha påverkat dem. Att hans ohälsosamma förhållningssätt till mat och träning smittat av sig.

– Jag har två tjejer, en som är elva och en nio. Om det är något jag har ångest för så är det att jag påverkat dem. Jag ber till gudarna att de klarat sig undan. Jag ser på vår yngsta som älskar mat och hon kan kolla på mig ibland och fråga om hon får ta mer. Jag säger bara: "Ät, ät, ät". Det gör ont att höra det. När jag mådde som sämst kanske jag sa att hon inte kunde äta vissa grejer, som bearnaisesås. Nu är jag inte så, det är bara olja och ägg, ät bara säger jag nu, berättar Jonte och fortsätter.

– Jag kunde styra en hel familj, när vi skulle åka till morsan och äta. Jag kunde inte äta någonting så morsan bara frågade mig: "Jaha, och vad fan ska vi äta då?". Det har jag insett nu. Men när du mår dåligt hör du inte det, och du förstår inte. Det är som en alkoholist, inte slutar den för att någon annan säger till. Det gäller att inse det själv.

I dag är 37-årige Jonathan Hedström arbetslös. Efter att ha jobbat i en sportbutik i centrala Skellefteå under ett par månader sa han upp sig för att hitta nya utmaningar.

Han vill hjälpa andra och tror sig kunna göra det med de erfarenheter han samlat på sig efter 20 år som proffsspelare och med ett liv utanför hockeyn som få andra gått igenom.

– Jag är lite småsugen på att utbilda mig till naprapat. Jag brinner för kroppen, kost och hälsa. Något åt det hållet funderar jag. Det är ett antal år sedan jag pluggade, jag har väl läst någon bok, men jag tror att jag klarar av det bara jag lägger manken till. Jag känner att jag har mycket att lära ut. Jag har varit på hög nivå inom hockeyn och gjort en resa utanför. Nog skulle jag kunna hjälpa många människor. Eller, jag vet faktiskt att jag skulle kunna hjälpa väldigt många.

Läs även:

Före detta SDFF-spelaren nära dö av självsvält

"Det var ett tio år långt helvete"

Mer läsning

Annons