Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag blir stolt när Lars Lagerbäck hyllas utomlands

/

Vår krönikör Pamela Andersson rankar de hetaste sportsnackisarna – på sitt unika sätt.

Annons

1. Sanna Kallur

Det finns snart inga ord kvar för att beskriva min beundran för denna idrottskvinna, och när hon äntligen sprang 100 meter häck igen i veckan gick det rysningar genom hela kroppen. Jag erkänner att jag satt som på nålar och höll tummarna så hårt jag kunde. "Måtte hon inte skada sig, måtte hon inte slå i nån häck…" Det finns många olika bilder av sport som pockar på när jag går igenom min egen minnesbank, men ett av de tydligaste är faktiskt det där olycksaliga fallet under Peking-OS 2008 när Kallurs karriär gick i kras. Hon som gjort sin bästa säsong, slagit världsrekord och bara skulle springa hem ett OS-guld – och så tog allt slut redan i semifinalen. Då kunde väl ingen ana att vi inte skulle se henne tävla "på riktigt" förrän nu. Med undantag för en kort comeback för sex år sedan är veckans lopp hennes första "riktiga" på åtta (!) år. Åtta år är en evighet i sportens värld och jag försöker föreställa mig vad som drivit henne att försöka om och om igen, men det är svårt att ta in en sådan målmedvetenhet. Att dag efter dag, år efter år, kämpa för något som aldrig riktigt händer. Vad är man gjord av då? Sten? Stål? Titan?

Det blev ingen OS-tid på Bauhaus-galan, 13.00 i regnet, men det var inte det primära den kvällen. Istället fick jag hålla tårarna tillbaka när jag såg Sannas glädje över att åter kunna tävla och när hon tog dottern på axlarna under ärevarvet var det kört. Enligt SOK ska man klara 12.80 för att få åka till Rio, men jag kan inte tänka mig att Kallur inte får chansen om hon skulle missa den med någon hundradel. Sannas comeback är i mina ögon, när man vet vad hon gått igenom med alla skadeproblem, ett slags mirakel. Och kanske, kanske får vi ännu ett under innan sommaren är slut.

2. Erik Hamrén

På onsdag vet vi hur förbundskaptenen kommer att bli ihågkommen i framtiden. Känn ingen press, Hamrén…

3. Hudik Cup

Det är så långt från EM man kan komma, men ändå inte. Jag invigde en av Sveriges största ungdomsturneringar i fotboll i fredags och den stämning, glädje och pirr i benen jag såg på invigningen gjorde mig så varm i hjärtat. För många ungdomar är en turnering som ett eget litet EM, och jag hoppas att de alla fick minnen med sig hem så att det räcker i många, många år framöver. Och så pratar jag inte bara om sekvenser från planen – utan också känslan av att tillhöra en idrottsgemenskap.

4. Lagerbäck-dokumentären

Jag missade sportdokumentären "Lagerbäck – en isländsk saga", när den visades första gången, men satt bänkad när SVT1 sände den igen i helgen. Det är en slags stolthet som berör när jag ser en svensk bli hyllad i ett annat land. Jag blir liksom gråtmild precis som jag alltid blir när jag ser en feelgood-film. Dessutom gillade jag att höra Lagerbäcks engelska, det var så tydligt och rakt allting. Ett av hans citat, som han sa till sina spelare inför en match, fastnade direkt. "Tänk på att ha en positiv attityd. Annars kan ni vara tysta och fokusera på er själva." Sååå bra. 

5. Zlatan

Inget skott på mål på två matcher men ändå den spelare som gett oss den enda poängen hittills. Zlatan i ett nötskal. 

6. Jonas Eriksson

Den av svenskarna som gjort bäst ifrån sig under EM. Domaren från Luleå hyllades för sin insats mellan Turkiet och Kroatien, blev uttagen till ytterligare en match (Wales-Ryssland) och har dessutom blivit uttagen till omgångens lag av franska tidningen L'Èquipe. Bravo!

7. Bowling-EM

Medan fotbollsherrarna kämpar för sin existens i EM, tog de svenska bowlingdamerna hem nio medaljer i EM som avslutades i lördags. I den sista avslutande Masters-finalen var det bara svenskt på pallen! Tjejerna var verkligen bäst när det gällde och nio medaljer är rekord för ett svenskt landslag i bowling. Just saying.

Mer läsning

Annons