Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kajsa tar priset – om jag får bestämma

/
  • Den svåra hälseneskadan blev en nystart för Kajsa Bergkvist. Och vilken nystart ... Obesegrad under säsongen och som kronan på verket guldmedaljör i VM.

Annons
Anja Pärson famlar i säsongsupptakten efter både form, fart och fix färdiga redskap.
Hon har just nu varken eller och det gör faktiskt sitt till för att minnesbilderna från den fantastiska vintern i de alpina pisterna ska blekna.
Och än en gång tror jag Tärnatösen med megaöset får finna sig i att en sommarstjärna skuttar förbi henne när Bragdguldsjuryn i dag sammanträder för att utse vinnaren av Sveriges mest prestigefyllda idrottspris.
Anja blev världsmästarinna och vann bejublade världscupsegrar i samtliga discipliner. VM-triumfen i super-G historisk i form av ett guld i en fartgren.
Detta är prestationer som med råge borde räcka för att en gång för alla begåvas med Svenska Dagbladets Guldmedalj.
Men jag tror ändå inte det räcker. Inte riktigt. Och när jag så här timmarna innan juryutslaget offentliggörs sitter och tänker tillbaka och rangordnar det mesta och bästa under ett nytt fantastriskt sportår så är det heller inte Anja jag tänker på först, utan Kajsa Bergqvist.
Efter att ha slitit av hälsenan på upphoppsfoten och missat Aten-OS 2004 började ett minst sagt ovisst och mödosamt jobb med sikte på årets säsong.
Det var en kamp mot klockan. Och den egna kroppens förmåga att läka, rebiliteras och åter trimmas till stordåd.
Kajsa är inte gammal.
Men heller inte purung.
Vid 29-års ålder har en höjdhoppare på elitnivå utsatt fötter, ben, höfter, rygg och nacke för oerhörda påfrestningar.
Ställ er, eller gå, under en höjdhoppsställning så förstår ni. Det räcker också med tjejernas nivåer på mellan 190 och uppåt 210 centimer för att det ska bli uppenbart vilka cirkuskonster som krävs av extremt talangfulla och spänstiga atleter. Dag ut och dag in. Vecka in och vecka ut. År efter år...
Kajsa tog fighten. Jobbade sig envist tillbaka i gammalt gott slag. Vann 13 raka segrar under en säsong, där nivån och konkurrensen kanske inte var vad den varit i frånvaron av bland andra sydafrikanskan Hestrie Cloethe. Likväl blir omdömet: imponerande.
Pricken över i kom i Helsingfors tidigt i augusti, då Kajsa Bergqvist höll undan för allt och alla i VM-finalen.
Det guldet var också historiskt.
Det första på damsidan i en renodlad, individuell gren.
Mångkampsdrottningen Carolina Klüft har gjort det tidigare och tog i samma Helsingfors-VM ännu ett mästerskapsguld. Men inte heller \"Carro\" kan konkurrera fullt ut med Kajsa, tycker.
Precis lika lite som speedwayfantomen Tony Rickardsson och längdskidåkningens sensationskvinna från den svenska lyckostaden Oberstdorf, Emelie Öhrstig.
Annika Sörenstam?
Jodå, beundransvärds om vanligt, på sitt sätt.
Men det ska mycket till för att få Bragdguldet två gånger. Och litet kuriost i sammanhanget kan man väl konstatera, att alla dessa superheta kandidater har det gemensamt att de sysslar med idrotter som inte är världens största och mest spridda.
Jag menar, hur många kvinnor tävlar i höjdhopp, egentligen? Och hur stor del av världens idrottande befolkning har ens möjligheten att prova på utförsåkning på skidor?

Mer läsning

Annons