Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kenneth Fahlberg: Zlatan har fått mig att hamna i konflikt med mig själv

Annons

Som liten pojkvasker i Matfors började jag i fotbollsskolan. Det här var under tidigt 1980-tal och den tid när Tipsextra hade sina glansår och spred intresset för den engelska ligafotbollen till det kylslagna landet i Norden under vintermånaderna. Följaktligen var det inte frågan om några Lag Röd, Lag Blå, Lag Lila et cetera i fotbollsskolan. Nej, i stället var det Swansea, Chelsea, Liverpool, Arsenal med flera som vi delades in i. Jag minns dem inte alla exakt, kanske var inte Liverpool med men det borde de definitivt ha varit. Swansea minns jag i alla fall med säkerhet.

Ett annat lag minns jag med definitiv säkerhet: Tottenham.

Det var där jag hamnade och det var väl inte så mycket mer med det för en parvel i sju–åtta-årsåldern som bara ville kicka boll.

Sommaren gick och en ny Tipsextravinter tog vid, det blev vår på nytt och dags för ännu en sommar med fotbollsskola. Konceptet från föregående sommar var kvar och vi delades åter in i engelska ligaklubbar.

Jag? Jag hamnade i – Tottenham.

Under hela mitt liv har mitt idrottsintresse varit indelat enligt följande rangordning: 1) Lokalt, 2) Nationellt, 3) Internationellt.

Har jag att välja mellan att se Häcken-Helsingborg i Allsvenskan och Manchester United-Liverpool i Premier League väljer jag Allsvenskan.

Alltid.

Men allt har ett undantag. Jag har två: Tottenham Hotspur och Zlatan Ibrahimovic.

Sedan åren i fotbollsskolan där det föll sig som så att jag båda åren hamnade i laget från norra London har jag följt den klubben. Det är grundanledningen, varken mer eller mindre.

Och så har vi ju Zlatan Ibrahimovic. Dit Zlatan går, går jag.

När han var i Italien kollade jag på Serie A, så bytte han till Spanien och jag likaså, tillbaka till Italien, med mig i släptåg. Efter att knappt ha sett en enda match i franska ligan under hela mitt liv har jag nu sett massvis på fyra år.

Och nu har jag sett klart.

För nu har vi flyttat till England, Zlatan och jag.

Och det är här det börjar bli lite problem. Jag anade det redan i somras när det började tisslas och tasslas om övergången till Manchester United. Jag anade en intressekonflikt.

Med mig själv.

Jag har nu hamnat i den situationen att jag måste hålla på Manchester United, något jag känner mig obekväm i att göra. Men Zlatan har gjort sitt drag och lämnar mig utan motangrepp. Han är vägvisaren och jag kan bara följa efter.

Än har det inte vållat några större problem och jag har ännu en tid kvar innan det oundvikliga sker. Men jag vet att det sker, den 10 december möts de för första gången, på Old Trafford, Zlatan och Tottenham.

Då måste någon stiga åt sidan.

Jag är ledsen, men fotbollsskolan måste gå först.

Mer läsning

Annons