Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Är det en imagegrej bland svenska NHL-spelare att tacka nej till VM?

Annons

Vi har läst dem ganska länge nu och börjar kunna dem rätt bra; bortförklaringarna från svenskarna i NHL för att slippa spela VM. Grannen ska flytta, katten har fått herpes, farmor fyller år eller vad anledningarna nu kan tänkas vara.

Att det ska komma ett "tack men nej tack" har varit lika självklart som att det drar ihop sig till oväder när Giffarna har hemmamatch. Det enda man funderat över är hur bortförklaringarna ska låta men nu är inte ens det spännande längre. När Nicklas Bäckström tackade nej uppgav han inte ens en anledning, det var bara ett kort och gott "nej tack".

Dessutom har det tydligen spridit sig neråt i NHL-hierarkin, det som tidigare varit exklusivt för de största stjärnorna verkar nu även gälla allehanda dussinspelare i NHL och även KHL. Att sådana som Zäta, bröderna Sedin, nämnde Bäckström, Henrik Lundqvist med flera (läs: superstjärnorna) skulle tacka nej var ju inte ens spelbart men vad sägs om Simon Hjalmarsson, Nicklas Danielsson och Victor Rask bara för att plocka tre namn ur den överfyllda högen?

Jag vet inte varför det blivit såhär just i Sverige? För helt uppenbart är det Sverige som kommit längst i grenen att devalvera sitt VM-lag. Att någon svensk skulle ta rygg på en sån som Alexander Ovechkin och alltid ställa upp känns som en utopi i dagsläget.

Jag har inga exakta siffror men känslan är tydlig att det är Tre Kronor som ratas mest av de stora namnen och jag funderar varför det är så självklart att tacka nej till VM när man uppnått en viss position i hockeyhierarkin, det är ju liksom knappt ens en nyhet längre att de stora svenska stjärnorna inte kommer, det är något man utgår ifrån.

Det kanske är något som står på sidan 18 i den oskrivna boken "The codebook for hockeyplayers", att det hör till i hur en spelare ska uppfattas, en imagegrej. När du nått en given nivå som spelare ska du sluta spela VM, det anstår dig då inte längre att göra det.

Jag vet inte om det finns en sådan bok, troligen inte, troligen inte någon liknande heller. Det är bara en oskriven regel man inte pratar högt om.

Visst, jag kan förstå att VM vartenda år känns urvattnat. Men om inte ens spelarna själva är särskilt intresserade – hur ska då vi tittare kunna vara det?

Och, det minsta man kan kräva är om inte annat ärliga och uppriktiga svar. Enkel psykologi säger att om man ska kunna komma till rätta med ett problem så måste man börja med att erkänna att man har ett problem, innan dess finns per definition inget problem att lösa. Femtielva nej tack år efter år kan ju faktiskt bero på extrem och återkommande otur.

Jag skulle bli själaglad om någon spelare kunde tacka nej med motiveringen att "jag har helt enkelt inte lust med VM". Då skulle den svenska hockeyfamiljen börja kunna jobba lösningsorienterat.

Mer läsning

Annons