Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Ingen fest, inget firande, ingen flärd

/
  • Frida Nordstrand minns en Leo Messi som på vägen hem från match gick iklädd t-shirt, mysbyxa och ryggsäck. Fem förändringens år verkar nu ha gått sedan dess.
  • Frida Nordstrand.

Annons

Barcelona glider stolt fram med en kraftfull medvind i de blåröda seglen. En attraktiv fotboll, många mål och placering i toppen av tabellen är inget nytt, men visst har något förändrats på den där stolta skutan?

En del är ett rakare spel än den tiki taka-bonanza som publiken tröttnade på, och som motståndarna genomskådade. Förändringar i spelartruppen och av tränare är en annan. Att det står en trio i fören på den där fregatten som uppenbarligen funkar tillsammans är en mycket viktig faktor.

Men det är något annat också. Hade jag tidigare beskrivit den här barken vars symbolik jag nu har fastnat i, så hade jag beskrivit en besättning iklädda träningsoverallsbyxor och t-shirts som endast skrämdes genom sin list och skicklighet, men som i övrigt är fromma som lamm. Är det nu så att den där Barca-båten full av svärmorsdrömmar blivit kapad av pirater? Sådana som bits och dansar med färgglada partykavajer och guldskor? Var det i så fall just det Barcelona behövde?

För fem år sedan intervjuade jag Leo Messi efter att han krossat Arsenal på Camp Nou. Messi hade gjort fyra mål i matchen som slut-ade 4–1 och jämförelserna med Maradona kom i gång på riktigt. Men killen som stod vid min mikrofon var så långt ifrån Maradonas personlighet man kan komma. Han var som en blyg skolpojke med matchbollen under armen, blicken i golvet och bad nästan bad om ursäkt för sin enorma prestation. Efter intervjun tackade han artigt och gick mot omklädningsrummet medan han studsade bollen så att det ekade i katakomberna under Camp Nou. När han kort därefter kom ut igen skulle han kunna misstas för vilken tolvåring som helst iklädd t-shirt, mysbyxa och ryggsäck, med stor sannolikhet på väg direkt hem för att äta middag med familjen. Ingen fest, inget firande och ingen flärd.

Liknande möten har jag haft med Xavi, Iniesta, Puyol, Pedro, Bojan … Alltid snälla och trevliga, alltid i t-shirt och ofta med ryggsäck. Som reporter var de en dröm men i kombination med för stor dominans och ett enformigt spel blev det hela lite för helylle för många. Fler och fler tröttnade på Barcelona.

I dag ser jag en stor skillnad. Ryggsäckarna har ersatts av extravaganta solbrillor, konstiga hattar, nitar och gyllene skor och det dansas och fotas i omklädningsrummet. Inte nog med det, klubben har tagit in en kille som visserligen är en av världens bästa anfallare men som också har gjort sig känd för inte mindre än tre bit-attacker. För den sista avtjänade han dessutom en längre avstängning när han värvades.

Det har tagits fram statistik som visar att du löper större risk att bli biten av Suárez om du möter honom i en match än av en haj om du simmar i havet. Han kommer för alltid förföljas av bit-skämten och han kommer alltid att ses som en tickande bomb. Ändå tog Barcelona in honom och har dess- utom fått honom att fungera i laget. Där finns en nyckel – det gäller att fungera med Messi. Det kanske inte Suárez skulle ha gjort om det inte var för att han kom dit på nåder med svansen mellan benen och fick en ny chans.

Spexiga, lekfulla, kaxiga Neymar tycks också fungera med Leo Messi både på och vid sidan av planen. Argentinaren kanske dansar med i brassens sambatåg och har definitivt inte de galnaste kläderna på gruppbilderna men han är med och han ler.

På onsdag styr det här gänget regalskeppet mot Paris där ett desarmerat gäng pirater väntar utan spelare som Veratti, Luiz, Motta och utan Zlatan Ibrahimovic. Jag kan inte låta bli att tänka att kanske skulle Zlatan ha passat in mycket bättre i Barcelona om han hade kommit dit nu, i stället för Suárez till exempel. Kanske hade han trivts bättre med färre ryggsäckar och mysbyxor och fler nitar och guldskor omkring sig?

Mer läsning

Annons