Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: När alla våra OS-drömmar blir till guld

Annons

Om den här krönikan ska bli uttömmande behöver vi börja lite lättare. För jag ska strax avslöja min största dröm. Ja, det handlar om OS. Som mycket gör i dessa tider.

Min favoritfilm är Cool Runnings. Detta mästerverk har inspirerat mig. Tja, det har format mig skulle jag våga påstå. Fyra jamaicaner. Ett boblag. Till OS. Behöver jag säga mer? Ingenting är omöjligt. Jag har sett filmen 30 000 gånger och kan alla repliker utantill.

För det är inte lätt att ta sig till OS. Kanske allra minst om man kommer från ett land utan något som helst nedfall av snö och där ishalka inte existerar. Man måste kämpa, tro på sig själv och fortsätta göra sin grej fastän hela världen skrattar.

Och just det kan man ju behöva påminna sig själv om varje dag. Vill man göra något stort kan man inte bara drömma smått.

År 2000 hade jag den stora äran att få tillhöra samma klubb som en guldmedaljör på OS. Japp, det är Lars Frölander vi pratar om. Ett OS där även klubbkamraten Anna-Karin Kammerling var med och tog en lagkappsmedalj. När de två skulle landa efter äventyret down under hyrde klubben en buss och vi åkte till Stockholm för att ge dem ett välkommen hem.

Jag var 13 år. Det var stort. Där föddes drömmen, och den har inte klätts med ord särskilt många gånger.

Vi dyker vidare. Jag var 16 eller 17 år. Vi skulle i något slags syfte med mental träning i skolan gestalta våra mål med att göra ett collage eller en teckning. Eftersom mina streckgubbar fortfarande är fulare än en treårings blev det ett collage. Jag tyckte att det kändes obehagligt att outa min inre bild. Men jag klippte och klistrade. Det blev inte snyggt, jag minns den än, men jag hade en blågul overall och en guldmedalj runt halsen. En sån man får när man har satt handen först i kaklet på 100 meter ryggsim, på OS.

Målbilden och känslan var klar och konkret. Den följde med mig till tidiga morgonträningar och långa bussresor från tävlingar. Och den såg ungefär ut som när vi fick se Sarah Sjöström gå i mål och gråta glädjetårar efter att ha vunnit 100 fjäril.

Så långt kom inte jag. Det var lite som att sikta mot stjärnorna och hamna i en gran. Men jag är helt övertygad om att miljoner drömmar har sett och ser likadana ut.

Just nu lever ett rätt fåtal idrottare från hela världen den drömmen. De som får klättra högst upp på prispallen har inte bara sin fantastiska prestation i ryggen. De ger kött och blod och liv till bilden som vi säkert så många har burit inom oss.

Där strålar våra, säkert hundratusentals, stora drömmar från världen över samman och blir verklighet.

Och är inte det fint, så säg.

Mer läsning

Annons