Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Nu ska jag bli 18 år igen för en dag

Annons

Jag har genom åren varit på mängder med sportevenemang; kvalmatcher på Råsunda, hockey-VM, NHL, Premier League och så vidare.

Men.

Jag har några saker kvar på min bucket list.

Trots att min kunskap väl stannar nånstans vid att fylla på spolarvätska vill jag se ett formel 1-lopp på plats. Jag menar, det är ju ändå inte jag som ska köra. Eller ännu mindre stå i depån i något serviceteam.

När jag byter däck händer det att jag ibland tar en liten paus efter två däck och det begriper jag ju inte håller på den nivån. "Får det lov att vara lite mer spolarvätska, förresten?"

Amerikansk fotboll ligger om möjligt ännu längre bort i min kunskapsbank men jag skulle verkligen vilja uppleva ett Super Bowl någon gång i mitt liv.

Eller en tennismatch i Wimbledon.

Det finns massor av mäktiga sportevenemang där det är just upplevelsen som står i centrum. Och nu ska jag äntligen få bocka av ännu en punkt på min bucket list.

Måndag, 18.00, Stade de France, Paris. Sverige–Irland.

Det blir min första mästerskapsmatch i fotboll och jag är överladdad.

Jo, förresten. Jag såg ju när Danmark slog Holland på Ullevi 1992 men det räknas inte.

I veckan var jag in på en lokal sportbutik på köpcentrumet strax norr om stan och inhandlade en gul landslagströja. Jag valde länge mellan trycken på ryggen; "6 Forsberg" eller "10 Ibrahimovic". Valet föll till slut på det sistnämnda, jag resonerade som så att "6 Forsberg" lär jag få fler chanser att trycka upp.

Jag har surfat runt på nätet i jakt på andra supporterprylar och är numer en stolt ägare av en peruk i lika delar blått och gult.

På matchdagen har jag tänkt måla svenska flaggan i ansiktet.

Något som står i bjärt kontrast till mitt vanliga jag. Mitt vardagliga jag.

Som alltid gör som jag alltid har gjort. Går jag in till frisören med tankar på något nytt slutar det bara med att jag kommer ut med exakt samma frisyr som jag gjorde förra gången jag var där.

Jag är en repris av mig själv.

Ett beteende som dessutom tilltagit med åren. Men nu ska det bli ändring, jag ska bli 18 år igen – om än bara för en dag.

På måndag är det jag som står i blågul peruk med en blågul flagga i ansiktet i ett blågult hav på läktaren på Stade de France.

Jag är 18 år igen och det finns inga gränser.

Jag ska få uppleva en mästerskapsmatch i fotboll på plats.

Sedan är det vardag igen, vi syns på Norrporten Arena igen senare i sommar. Ni lär känna igen mig, jag kommer nämligen sannolikt att se ut exakt som jag alltid gjort.

Mer läsning

Annons