Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Skräck, förtjusning och en fajt att minnas

Boxning känns på något sätt som det mest nakna man kan utsätta sig för. Åtminstone med ett par shorts på.
Det är naket och utlämnande. Det är så mycket rampljus det kan bli i sportens värld.
Det är man mot man. Det är skräck blandat med förtjusning.

Annons

De flesta utmaningar man ställs inför gör man med skräckblandad förtjusning. Skulle jag ge mig upp i en boxningsring på allvar skulle proportionerna vara ungefär 97 procent skräck och en treprocentig andel förtjusning. Och då misstänker jag dessutom att jag överdriver mitt eget mod en smula.

För Otto Wallin, hans kollegor och konkurrenter är situationen förstås en helt annan.

Det är oändligt mycket mer förtjusning än skräck. De har musklerna och målmedvetenheten och betydligt mer respekt än rädsla för vad som komma kan.

Min egen erfarenhet av boxning är relativt begränsad, och nästan osannolikt spretig. Den är minimal som utövare och vansinnigt varierad som åskådare.

Den första gala jag såg var i sporthallen i Umeå någon gång i slutet på 80-talet och vad jag minns var det en relativt bedrövlig tillställning. Det bestående minnet var en tjej som gjorde sin första match någonsin och hade som främsta förmåga att fånga motståndarens samtliga med ansiktet, glatt påhejad av sin tränare som inspirerat ropade Bra, Marie, vid varje fullträff.

Hemma i Sundsvall har jag förstås träffat lokala profiler som Kennedy Katende, Kosovare Buzuku och Otto Wallin i lite olika sammanhang. Och strax före jul klev jag upp i ringen själv för att gå en rond mot ungtuppen Joni Lindeman. Det var en kvick liten rackare som jagade mig så att svetten dröp. Men till mitt försvar kan jag hävda att jag också sannolikt skulle se hyfsat snabb ut om jag i min tur mötte någon som var 30 år äldre och 30 kilo tyngre.

Min karriär som boxare påbörjades och avslutades i och med en rond mot Joni Lindeman. Det lär inte bli fler än de få minuterna.

Som sportreporter ser jag nu fram emot den största matchen hittills. Från sporthallar i Umeå och Sundsvall väntar nu entrén i Rosvallas ishall och Otto Wallins första proffsfajt i Sverige.

Jag ser det som väntar i Nyköping som mycket större än de matcher jag såg när jag var på OS i London 2012, och då bjöds jag ändå på åtminstone ett minnesvärt ögonblick. När den trådsmale profilen från Angered, Salomo Ntuve, gick upp mot den argsinte kazaken Ilyas Suleimenov. En duell jag häpnade över och upplevde som en kamp mellan bröderna Joe och Averell Dalton.

Otto Wallin går snart upp i ringen för sin trettonde proffsmatch.

Och han gör det med tolv raka segrar i ryggen varav tio på knock. Imponerande förstås, men hur meriterande är de vinsterna egentligen?

Men i Vladimir Goncharov lär han få sin svåraste motståndare hittills.

Det som gått relativt smärtfritt blir nu tufft på riktigt.

Jag ser fram emot lördagskvällen. Med marginell mängd skräck och mycket stor förtjusning.

Mer läsning

Annons