Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lagom är bäst

Annons
Hur kommer det sig att jag, en person som är måttligt ointresserad av sport, sitter på just sportredaktionen här på ST under mina två praoveckor? Det är en fråga som jag fortfarande försöker finna ett svar till. Kanske är det så att tiden jag spenderat här har omvänt mig? Jag kanske har förvandlats till en komplett sportfantast när jag kommer ut härifrån. Vem vet?
Min karriär inom sporten slutade rätt tidigt i mitt liv. Från sex års ålder till nio hann jag testa aktiviteter som fotboll, aerobics, längdskidor och balett. Men ingenting föll mig i smaken, utan jag tröttnade efter bara något år eller så. Jag tappade intresset helt enkelt. Inte heller blev det något nytt försök de kommande fem åren. Nuförtiden ägnar jag mig inte åt någon speciell sport, men visst försöker jag röra på mig ändå. Det är ju trots allt viktigt att aktivera sig själv fysiskt för att må bra, och man vill ju definitivt inte gå omkring helt muskelbefriad!
Jag är inte heller så fanatisk över sport i sig som alla dessa, ursäkta, sportnördar som följer varenda match favoritlaget spelar och varje liten poängsiffra i tabellen. Visst, jag tycker också att det kan vara skitkul att gå på matcher och skrika sig hes när stämningen och spelet är på topp. Och självklart tycker jag att det är härligt när det går så bra som för till exempel Timrå IK som kom till SM-slutspel, men jag blir inte förbannad om de förlorar eller åker ut. Det är klart att jag tycker det är tråkigt om det skulle hända, men jag går inte och ältar det i veckor efteråt.
När det börjar närma sig lite större tävlingar kan mitt intresse växa något. Och då menar jag inte endast lagsporter, utan även tävlingar som t ex OS där insatserna i tävlingarna sker enskilt. Då är det ju många länder som deltar, men Sveriges idrottare har ju lyckats rätt bra de senaste åren, så lite stolt kan man kanske känna sig. Men egentligen så har ju jag ingenting med deras prestationer att göra, trots allt råkar vi ju bara komma från samma land.
Ett exempel på lite väl överdrivet intresse är dessa fotbollshuliganer som till och med kan ta till våld mot andra människor som hejar på "fel" lag. Det om något är så otroligt dumt och idiotiskt. På vilket sätt kan denna handling vara till någon nytta för laget man dyrkar? Det enda det kan medföra är dåligt rykte och kanske blir man faktiskt förbjuden att gå på fler matcher. Ingenting kan förbättras genom våld, när ska det bli accepterat?
Elin Nordling

Mer läsning

Annons