Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Häftigt när idrottshistoria skrivs

/

Annons

Vigseln skulle äga rum i Lidens kyrka och tiden började kännas knapp.

Klänningen hade jag köpt flera månader innan, men varför hade jag inte planerat vad jag skulle ha till den? Och varför hade jag inte redan packat inför övernattningen i Lögdö, där bröllopsfesten skulle hållas?

Småstressad hattade jag runt i lägenheten med tv:n på. Straffet för min dåliga planering var att jag inte kunde följa damernas OS-stafett ordentligt.

I och för sig hade jag på förhand inte räknat med något annat än att norskorna skulle ta guldet, men Sverige hade ju medaljchans. Allt eftersom loppet gick förstod jag också att Ida Ingemarsdotter och inte minst Emma Wikén såg till att chansen fanns.

Så halkade Anna Haag efter. Nåja, då gjorde det ju i alla fall inte så mycket att jag stod framför spegeln i stället för att sitta framför tv:n.

Men så ändrades röstläget på kommentatorerna. Charlotte Kalla åkte snabbt. Riktigt snabbt.

Läge att fixa det sista av sminkningen framför tv:n? Jo, det var det nog.

Tyvärr hann maskaran åka på. Den stannade inte på plats så länge.

När Kalla trampade förbi tyskan och finskan skrek jag högt för mig själv. Tårarna rann.

Känslor av alla olika de slag härjade runt i kroppen när glädjebilder och så småningom segerintervjuer kablades ut från Sotji, men stress var inte en av dem. Kallas näst intill ofattbara prestation och Sveriges första OS-guld i damstafetten sedan 1960 överskuggade för stunden helt förberedelserna inför bröllopet.

Visst är det häftigt när idrottshistoria skrivs? När du är helt inne i stunden och knappt kan ta in det du ser hända. När du vet att du kommer att komma ihåg den här stunden i många, många år framöver.

Många av oss kände exakt så under slutdelen av Charlotte Kallas bragdlopp. Alla har vi vår egen historia.

Kalla själv har sagt att hon aldrig tidigare upplevt en sådan respons efter något hon presterat. Hon har berättat om hur folk kommit fram för att delge hur de upplevde guldloppet, var de var och vad de gjorde.

Det är ett tecken på att man gjort något riktigt stort. Och det är få förunnat att ge så många andra minnen för livet.

Jag hann till Liden och det vackra vinterbröllopet i tid. Vi som var där bjöds på ännu ett minne för livet den dagen.

Tack för det Åsa och Lars.

Och inte var det så tokigt att vi övernattare tillsammans fick se de svenska herrarna ta ännu ett OS-guld i stafett dagen efter...

Mer läsning

Annons