Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Måndag hela veckan för Souray

Livet i Karlstad påminner honom om filmen Måndag hela veckan:
—  Jag tar mig till ishallen, tar en kaffe, tränar, äter, åker hem, sätter mig i telefon och pratar med vännerna i Nordamerika. Allting upprepar sig.
Men Sheldon Souray trivs.
Tiden i Färjestad har gett honom glädjen tillbaka — och lärt honom en ny form av gemenskap.

Annons
Han säger att livet i Karlstad är "enkelt". Allt är mindre och inte så hysteriskt som det kan vara i miljonstäder som Montreal, där han spelar till vardags, eller Los Angeles, där han har ett sommarhus med sin familj.
I Karlstad vet han vad han får. Han får ett liv som handlar om ishockey, där pengar inte är allt och ett liv där mentaliteten är annorlunda än den han är van vid.
Souray gillar det.
 Det är lugnare här, säger han efter ett träningspass i uppladdningen inför den andra SM-finalen mot Frölunda.
 Killarna kommer till ishallen varje dag, de ler och har roligt. Det är inte så mycket business som det är i Nordamerika utan mer som ishockeyn var från början, när jag var yngre. Det har gjort att jag själv har roligt igen.
 Att komma till Sverige har varit över mina förväntningar. Alla har verkligen välkomnat mig och tagit hand om mig. Det hade de inte behövt göra, men det gjorde de och det har känts väldigt bra.

Inget ord för klubbkänsla
När Souray talar om känslan för Färjestad använder han ord som team spirit, laganda. Det är det närmaste han kommer det ord som på svenska heter klubbkänsla.
I engelskan finns ingen motsvarighet. Där finns två ord för lön, wages och salary, men ingen riktigt träffsäker beskrivning för känslan som sitter i väggarna och korridorerna hos klubbar som Frölunda och Färjestad.
Det betyder inte att de nordamerikanska importerna saknar inlevelse för sin klubb. Däremot finns det nyansskillnader i hur de känner, och det är naturligt. Sheldon Souray har inte gått omkring i FBK-overall sedan han var tio. Han har inte, som Peter Nordström, haft samma arbetsgivare i ett årtionde eller är "du" med personalen i matsalen. Han har inte, som Pelle Prestberg, samma dialekt som gubbarna i korvkön.
I Nordamerika fungerar det inte som i Sverige.
 I Färjestad har vissa killar spelat tillsammans i tio år. Om det inträffar i NHL så vore det... wow! Det händer knappt, säger Souray.
 I NHL är det svårt att utveckla någon djupare vänskap. Vi spelar och tränar ihop, men varje sommar åker alla spelare åt olika håll och ses inte alls. Här ses man på fritiden, tar en fika eller en öl tillsammans, bor i samma område, har barn i samma ålder. Här blir spelarna som en stor familj.
Den familjen är Souray en väsentlig del av.

Bidrar med ledarskap
Precis som Bill Murray i Måndag hela veckan, en cynisk meteorolog som tvingas återuppleva samma dag om och om igen tills han lär sig att bli en bättre människa, har sympatiske Souray under sina likartade vardagar dragit vissa lärdomar av tiden i Karlstad.
 Team spirit är en sak som jag lärt mig, säger han.
 Det tekniska spelet är en annan.
Vad har du själv bidragit med?
 Jag vet inte. Jag har försökt att agera som jag gör i NHL, att visa vägen genom det jag gör på isen. Jag hoppas och tror att jag har bidragit med lite ledarskap.
Och en stor dos jävlaranamma.
Det var den som Souray och slovakiske jätten Zdeno Chara visade tydligt när Färjestad fick stopp på favoriterna Frölunda och vann den första finalen med 42.
 Jag försöker att spela tufft, säger Souray.
 Belöningen kommer så småningom, och den kommer att vara värd varenda blåmärke.

Mer läsning

Annons