Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mitt i lunken lyste det kring Manderville

Annons
Det har varit mycket fotboll ett tag. Med Giffarnas fall i Landskrona som ledsam slutvinjett.
Tur det finns elithockey att trösta sig med, tänkte jag och bänkade mig glatt där uppe på pressektionen i Arenan.
Det var bara det, att jag inte tänkte på vilken omgång det var.
20 ineffektiva minuter senare var det ingen tvekan längre. Här handlade det om lunk. Omgång elva av 50 och vardagslunk.
I en period. Sedan började det hända saker. Mest i Luleås zon. Och det är såna gånger man älskar arbetshästar som Kent Manderville, Per Hallin och Robert Carlsson mer än vanligt.
När det trilskas med de egna avslutningarna. När motståndarna spelar halv- och helfult. När den där oberäkneliga trissan gör spelet långt från det vi brukar kalla bollspel och lir, ja då gäller det att åka ännu mer skridskor, satsa ännu hårdare i tacklingarna och göra skitjobbet effektivare och ännu mer disciplinerat än någonsin tidigare.
Typriskt förresten, att det var Robert Carlsson som gjorde det så viktiga första målet. Efter förarbete av Christian Söderström demonstrerade nummer 12 i Rödvitt ett äkta \"Robban-mål\", där pucken liksom bara ska in och där en energisk backhand fick bli det slutliga medlet...
Konsten att kämpa och jobba sig ur svårigheter är något som behärskas till fullo av fler timråiter än den tidigare nämnda trion, men få gör det så hängivet och fulländat som kanadensaren Manderville. Det mångåriga NHL-proffset som nu gör sin tredje säsong i Timrå IK.
Redan i inledningen av serien, när målskyttet häxade ännu mer än nu, skrev jag att det ändå fanns ganska gott hopp om en förbättring med Manderville på ingång.
Vi fick vänta till den sjätte omgången (Frölunda borta) och sedan dess har det blivit fyra segrar, en oavgjord och bara en förlust trots att 34-åringen aldrig gjort sig känd som en någon jätteeffektiv målskytt och matchvinnare på det sättet.
Men attityden och vinnarinstinkten finns där och var den svårfunnen hos övriga laget under den där hemska sviten med fem raka förluster så är den definitivt återfunnen vid det här laget.
Coach Kenta Johansson har över huvud taget hittat tryggheten i form av fyra fungerande kedjor och tre backpar. Jag är övertygad om att han till och med skulle kunna köra runt på fyra fulla formationer och ändå notera tillräckligt många segrar för att vi ska slippa fokusera på kvalseriestrecket i fortsättningen och i stället bara då och då slänga bevakande ögon på det andra strecket i tabellen: slutspelsstrecket.
Gårdagssegern betydde en liten nätt klättring förbi just Luleå till sjunde plats. Jag tror faktiskt det kan bli ännu litet bättre.
Kul också att finske målvaktsförvärvet Mika Oksa kunde hålla nollan i går.
Han blir ingen fantom av Kapanens eller Kiprusoffs snitt för det. Men det måste ha varit skönt för den egna självkänslan och ha gett ökad trygghet i hela laget att få visa eventuella tvivlare kapaciteten finns där.
Viktigt, då en väsentlig del av Timrås storhet de senaste åren grundat sig på ett högklassigt målvaktsspel.

Mer läsning

Annons