Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Moström har vant sig med omväxling

Hon började intill Frida Östberg. I nästa match spelade hon vid sidan av Malin Andersson. Och senast Caroline Seger. Malin Moström har fått vänja sig vid omväxling på det svenska innermittfältet. På gott och ont.

Annons
Tre EM-matcher. Tre formationer på Sveriges centralaste del.
Och tre anledningar att ropa efter större kontinuitet? Eller tre tecken på att Sverige har bredden att använda olika alternativ och ändå ta sig igenom ett EM-gruppspel obesegrade?
Malin Moström ser både för- och nackdelar.
 Kör man ett och samma lag blir man ju samspelta, så är det, säger hon.
 Men samtidigt gäller det att vara flexibel, att se vilka som är heta och vilka man möter. Jag har spelat mycket med både \"Malla\" (Malin Andersson) och Frida, så det fungerar bra. Det är ju Seger som är ny, men hon är väldigt lätt att spela med. För mig har det inte varit något problem.

Samma som i USA
Enligt förbundskapten Marika Domanski Lyfors är skiftena på mittfältet ibland nödvändiga. Inför mötet med Norge på torsdag påminner hon om det såg ut på samma sätt vid VM i USA för två år sedan.
Då spelade Sverige med fyra olika mittfält i de fyra första matcherna. Sedan med samma uppställning från kvartsfinal till finalen.
 Vi har ofta gjort så i tidigare turneringar, säger Domanski Lyfors.
Varför?
 Det kan handla om att man ibland vill få en minskad belastning på vissa spelare. Och i vissa matcher, mot vissa motstånd, kanske man vill använda sig av specialister.
Som Östberg defensivterriern (mot Danmark).
Eller Malin Andersson balansspelare med ett mjukare passningsspel (mot Finland).
Eller Seger stjärnskottet som båda kan ta defensivt ansvar och offensiva initiativ (mot England).

Haft problem
Men under gruppspelet i EM har det offensiva mittfältsspelet ändå inte fungerat inte så som det brukar eller åtminstone skulle kunna göra sett till spelarmaterialet.
Uppspelen från backlinjen har inte hittat rätt, mittfältarna själva har inte hittat ytor. Då har Hanna Ljungberg och Victoria Svensson på topp fått få bollar att jobba med.
När Malin Moström ska beskriva ett typiskt svenskt uppspel, enligt skolboken, säger hon:
 Vi vill gärna se bollen gå från ytterbacken till någon på mittfältet. Eller upp till en forward som kan lägga tillbaka på en mittfältare som kommer rättvänd.
Så har det inte sett ut.
 Vi har inte riktigt fått till det, men vi har spelat mot lag som kör med 433 (Danmark och England), och då blir det mindre ytor på mittfältet än annars.

Tre hos Norge
Även i torsdagens semifinal mot Norge kommer Sveriges centrala mittfält att vara i numerärt underläge. Solveig Gulbrandsen, Trine Rönning och Ingvild Stensland bildar tremannamittfält både i klubblaget Kolbotn och norska landslaget.
Fysiska, spelskickliga och samspelta.
Moström tror ändå att hon vet hur det svenska mittfältet ska klara kampen mot det norska.
 Mot en 433-uppställning måste vi spela med mer rörelse och fart, för att få dem att dra isär och komma ur position, säger Malin Moström.
I så fall är segern inom räckhåll. Mot Norge hör inte det till vanligheterna.
Sedan Moström debuterade i landslaget 1998 har Sverige och Norge mötts i tio landskamper. Moström har bara fått vara med om en seger, för fem år sedan.
 Men det blir en andra seger på torsdag, säger hon och ler.

Mer läsning

Annons