Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

OS i Rio står i startblocken – och jag blir precis som ett litet barn igen

Artikel 4 av 15
Sommar-OS i Rio 2016
Visa alla artiklar

Annons

Nu är det dags.

Jag har väntat länge och nu är tiden äntligen kommen.

Jag ska skriva en inledningskrönika för OS i Rio de Janeiro.

Men var ska jag börja egentligen?

Kanske med det faktum att lilla Medelpad har flera representanter i form av bland annat GIF Sundsvalls Noah Sonko Sundberg och boxaren Kennedy Katende.

Eller att Susanna Kallur gör sitt tredje olympsiska spel. 35 år gammal.

Att Hofors Frida Andersen är ett av Sveriges hopp ( i dubbel bemärkelse) i fälttävlan.

Eller kanske att Emma Johansson från Sollefteå är ett av Sveriges absolut största medaljhopp under mästerskapet.

Det här olympiska spelet är så intressant – på så många vis. Och det finns så många frågor som väntar på svar. Svar vi inte kommer att få förrän tävlingarna drar i gång.

Och vet ni vad? Nu är det väldigt nära.

I kväll invigs spelen. Men tävlingarna har ju faktiskt redan smugit i gång. I onsdags började fotbollen och Sverige besegrade Sydafrika med 1–0. Den coola Nilla Fischer såg till att frälsa Sverige i 75 minuten och göra Sveriges första och enda mål i matchen.

Och ja, frälsa är ett bra ord i det här sammanhanget. För tänk så tråkigt om Sveriges första steg under det här olympiska spelet slutade med platt fall.

Men även om jag är spänd på hur allt kommer att sluta, är min absoluta favorittidpunkt på mästerskapet ändå faktiskt precis just nu.

Ni vet när allt står i startblocken och bara väntar på att få dra i gång. Det har inte blivit några fiaskon än, eller succeér heller för den delen. Det är ett helt öppet race.

Jag minns när jag var liten och satt hemma med OS-bilagan i högsta hugg och kryssade för allt jag för allt i världen inte fick missa (på tal om punkter en inte får missa så kommer mer om det i en senare krönika). Sedan höll jag hårt i bilagan, samtidigt som ögonen var fästa på tv:n.

Och jag kan nästan svära på att jag blinkade mer sällan under de veckorna, än vad jag gör i normala fall.

Med jämna mellanrum gick jag också ut i trädgården och spelade fotboll, badminton eller låtsades vara världens snabbaste människa – för att sen skynda in igen för att inte missa när JO Walder servade sig vidare en bit in i mästerskapet.

Ett antal år har passerat sedan dess, men jag fungerar fortfarande likadant.

Jag blir fortfarande löjligt glad i hjärtat när ett OS närmar sig – och jag låtsas fortfarande att jag själv är med i det olympiska spelet när jag ger mig ut för en fysisk aktivitet när timmarna framför tv-apparaten blivit för många.

Och oavsett vad OS i Rio de Janeiro kommer lämna oss med, är en sak säker. Vi kommer få vara med om euofori, djup besvikelse och allt däremellan.

Men ska vi vara helt ärliga tror jag att det enda vi alla egentligen vill, är att Usain Bolt vinner sitt tredje raka OS-guld, helst på både 100 och 200 meter.

Och det kommer han göra! Eller?

Det vet vi först sen. Först ska ju mästerskapet invigas också.

Alla artiklar i
Sommar-OS i Rio 2016
Annons