Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Praoveckan som förändrade mitt liv

/

Annons

När Aftonbladets krönikör Per Bjurman tidigare i veckan fick frågan om han ville skriva en krönika om sin tid på Dagbladet svarade han ja direkt, och la till att den skulle komma från själen och hjärtat.

Personligen känner jag på precis samma sätt när jag ska försöka sätta punkt för tiden på den här tidningen som betytt så mycket för så många.

För mig började kärlekshistorien redan när jag som 15-åring tog rulltrappan upp till Dagbladets redaktion. Jag gick i högstadiet och en veckas prao på sporten väntade. Jag vill minnas att jag var rätt nervös och hade inga som helst förväntningar på att få en text publicerad i tidningen. Snarare var inställningen att inte vara i vägen.

Jag hade inte behövt vara orolig.

Under den där veckan på sporten, under ledning av sportchefen Fredrik Söderberg, fick jag chansen direkt. Ett par texter hamnade i tidningen och det gav mersmak. Så här i efterhand, efter ett antal år som både frilansare och fast anställd, har jag förstått att det var typiskt Dagbladet. På den här tidningen har många journalister fått chansen och man har aldrig varit rädd för att släppa fram den som vill mycket och som samtidigt är beredd att jobba hårt.

Sportchef Söderberg byggde en redaktion där alla jobbade för varandra. Det fanns en sammanhållning på hela tidningen som kan liknas vid den som finns inom lagidrott – det var alltid laget före jaget och tillsammans kändes det som vi kunde bestiga berg.

Det handlade om att slå konkurrenterna på fingrarna och att alltid ha de bästa sportnyheterna. Det var en ständig kamp där man med små resurser slet för att vara både först och bäst. Det var inte alltid vi lyckades, men ambitionen har alltid varit hög och jag är stolt över att ha varit en liten del av anrika Dagbladets långa historia.

Personligen kommer jag minnas alla sportbilagor, de klassiska tolvtimmarspassen på söndagar och vintern när vi under en hel hockeysäsong hade tidigare pressläggning och precis lyckades få med texter från Timrås matcher i Elitserien.

Eller den där gången när jag magsjuk skrev klart en text hängandes över toaletten i Eon Arena.

Jag minns också bevakningar av SM-guld, allsvenska avancemang och mycket, mycket mer.

Framförallt minns jag människorna, alla möten med de personer som jag träffat i jobbet genom åren och, såklart, alla fantastiska kollegor.

Det är med stor tacksamhet och en hel del värk i hjärtat som jag skriver de sista raderna för moderklubben.

Dagbladet kommer alltid att ha en väldigt speciell plats i mitt hjärta och jag hoppas att du som läsare känt att vi alltid gjort vårt bästa. För det gör man om man jobbar på Dagbladet.

Tack för att ni följt med oss under den här tiden, jag hoppas att vi ses i andra spalter längre fram.

Mer läsning

Annons