Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sportens tävlande odlar mobbningen


Jag skrev en krönika, pratade om ett ljust minne av sport, mitt minne. Men i bakhuvudet hade jag hela tiden den andra historien om den andra mörkare sidan av sport.

Annons

Dagarna efter att den förra krönikan publicerats mötte jag en gammal vän. Våra liv hade inte korsats sedan vår tid på hockeyplanen. Nu stod han framför mig, han som var i mitt bakhuvud, bäraren på den andra historien.

Han som utsattes för små vidriga saker hela tiden. Mobbning i sin renaste form, jag minns flera händelser kring honom som jobbiga. Jag var inte ens drabbad och 15 år senare minns jag det ändå. Nej, jag är inte offret i det här utan precis tvärt om.

Vad var det som hände, varför vi gjorde honom så illa. Varför slutade vi aldrig och hur kommer det sig att ingen kunde stoppa det?

I dagarna skriver vi om Sundsvallsmodellen, judoprofilen Wolfgang Biedrons teorier kring sport för barn. Jag har fått en snabb genomgång av modellen, en svag uppfattning om dess poänger. Där ser jag lösningen, eller en del av den.

Sundsvallsmodellen går alltså ut på att barn tävlar om de vill det, bara tränar om de vill det.

Då känns det plötsligt uppenbart, varför ska barn tävla? Vem vinner på att ett gäng tioåringar får veta att de är sämre än några andra. Det gör bara ont. Jämför det med att tacklas, man får inte tacklas som barn, det gör ont och spelarna kan skada varandra. Jag tycker att man kan vänta med tävlingen med, det gör ondare än tacklingar och skadar fler.

Jag tror att sportens ungdomsvärld måste tänka om, fler skulle spela, springa och hoppa om det inte fanns en ständig tävling om vem som är bäst. Jag tror att det skapar fel fokus, jag tror barntävling skapar mobbning. Vad tror du?

Mer läsning

Annons