Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tidernas pingisgeni knyter ihop karriären

Pudongs flygplats i Shanghai, måndag morgon tio över sju. Trots den tidiga timmen har tv-team, journalister och autografjägare omringat en alldeles speciell nyanländ västerlänning.
Ingenstans är Jan-Ove Waldner större än i Kina.
Ingenstans passar det bättre att knyta ihop tidernas pingiskarriär.

Annons
Shanghai var faktiskt platsen för Jan-Ove Waldners första stora seniorturnering, 1980. Han var 14 år. Två år senare gjorde mästerskapdebut i EM och gick till final.
Resten är 23 års ojämförlig pingishistoria. Ett OS-guld och två VM-guld är bara toppen på medaljberget.
 Fysiskt sett var jag nog som bäst när jag vann OS 1992, säger han efter ett träningspass i Shanghai Gymnasium, där mästerskapskarriären når sin ände någon av de första dagarna i maj.
 Spelmässigt var nog VM i Manchester 1997 det bästa.
Då hade han oslagbara 210 i setfacit.
Det har funnits tuffa nederlag också. Som semifinalförlusten mot polaren Mikael Appelgren i EM 1988, kvartsfinalsortin mot Jean-Philippe Gatien i Göteborgs-VM 1990.
Och VM-finalförlusten mot Jiang Jialiang 1987.
 Men då förstod jag att jag skulle vinna VM någon gång. Motgångar är bra, man lär sig av dem.
Det är glest mellan framgångarna nuförtiden. Men han håller fortfarande klassen i Bundesliga och hans pingiskonster i Aten-OS i höstas gav eko i en hel pingisvärld.
 OS levde jag på i flera månader. Man behöver stora grejer för motivationen. Pro Tour-turneringar spelar jag mest för att inte tappa för mycket rankingpoäng. Men det är inget kul att åka från en tävling och vara nöjd med att ha åkt ut i kvarten.

Stela mornar
Nuförtiden tar det emot minst lika mycket fysiskt. Rygg, nacke och axlar kräver dagliga knådarhänder.
 Värst är morronuppvärmningarna. Det tar 20-25 minuter innan jag kan börja lira. Ryggen och ena ljumsken har jag mest känning av nu. Men med ordentlig behandling går det bra. Problemen kommer inte att påverka mig under match.
Annat var det när allt tog sin början. Den lille talangen från Stockholms södra förorter gjorde debut för Spårvägen i elitserien borta mot Söderhamn den 5 oktober 1977. 12 år gammal.
 Jag minns att jag inte kunde kliva över barriären till hagen. Jag fick flytta på den.
Inför OS i Aten var det en del nedlåtande kommentarer från kinesiskt hål om den åldrande Waldner.
Sådant hörs inte nu. Inte efter uppvisningen mot deras medaljhopp Ma Lin i åttondelen i Aten. Utan det gamla vanliga: "Det evigt grönskande trädet", han med "Guds hand".
För tio år sedan gjordes en undersökning om de mest kända utlänningarna bland 1,3 miljarder kineser.
J-O Waldner kom tvåa.
Efter Bill Clinton.
Han har inte blivit mindre känd sedan dess. Både en och två gånger har supersvensken orsakat kaos när han exempelvis uppvisningsspelat på varuhus.
 Men det är bättre här i Shanghai eller Peking. Här är det inte samma hysteri, säger han.

Cirkeln sluts
Mediakön är dock oändlig inför det som ska bli hans sista stora framträdande. J-O värderar själv Sverige, Tyskland och Kina på samma nivå under sin pingiskarriär. Men ingenstans är han så uppmärksammad som i jätteriket Kina.
Så mästerskapsslutet kan inte ske på ett bättre ställe än i Shanghai. Fast Waldner vill själv hålla i taktpinnen. Agenten Peter Nilsson ville ge sponsorerna beskedet att VM i Shanghai blir Waldners sista mästerskap för att ge dem en klo, men Waldner nobbade.
 Onödigt att sätta press på mig på det sättet. Det är ändå jag som bestämmer. När jag är här spelar jag för att vinna, inte för att det är min sista turnering. Jag gör det här på mitt sätt.
"Pingisens Mozart" är dock på det klara med att det faktiskt är sista VM-valsen. Inte minst det faktum att det är två år till nästa individuella mästerskap. Han fyller ju 40 i höst.
 Det här är säkert mitt sista VM. Jag ska ta två tre månaders paus i sommar och sedan får vi se hur det blir med framtiden. Jag ska spela ett år till i Tyskland, i Fuldau som är nya i bundesligan. Men det blir knappast några Pro Tour-tävlingar eller något annat.
 Skulle det gå väldigt bra här skulle jag möjligen tänka om. Det är väl det enda.
Jan-Ove Waldners framgångar vilar på en osannolik bollkänsla. Han har förvaltat den väl. När han pratar om sina färdigheter säger han ändå utan att tveka:
 Spelsinnet är ännu bättre.
Undra på att han har hållit klassen i ett kvartssekel. Det hinner bli ett 13:e VM.

Mer läsning

Annons