Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Träningen räddade Helen från att bli förlamad

/
  • Sundsvalls stora basketprofil Helen Hedblom var nära att bli förlamad från nacken och nedåt efter en allvarlig skidolycka i våras. Men tack vare hennes fina grundfysik — efter år av träning — är hon så gott som återställd. Hon märker endast av stelhet i nacken när hon vrider huvudet. Förhoppningen är att Helen ska kunna göra comeback i basketens finrum om ett par månader.
  • Vägen tillbaka har varit tuff. Men snart är Helen tillbaka.
  • Helen Hedblom älskar att träna. I dagsläget tränar hon både styrka och basket, men undviker fysisk kontakt i ungefär en månad till. Först måste röntgenplåtarna säga sitt.
  • Träning, träning och åter träning. Helen har följt läkarnas rekommendationer till punkt och pricka.

Hon var en hårsmån från totalförlamning efter en skidolycka i våras. Men tron på Gud, kärleken till träningen och en nära kommen adoption har gett henne kraft att bli helt återställd. Redan om två månader kan Sundsvalls största dambasketprofil Helen Hedblom, 38, vara tillbaka på planen — i högsta serien.

Annons
Den 38-åriga estländskan kom till Sverige 1991. Hon följde med sin dåvarande man som var basketspelare. Själv hade hon redan lagt av med basketkarriären.
Jag var 23 och hade spelat med landslaget innan vi kom till Sverige. Men så började jag spela igen, det gick bra och jag hamnade i Sundsvall där jag skulle spela i ett år. Sedan dess är jag kvar, säger Helen.
Innan Helen kom till Sverige blev hon gravid. Men det slutade med utomkvedshavandeskap när ett befruktat ägg inte når livmodern utan fastnar på vägen dit operation, tarmvred på det och ny operation.
Jag trodde inte att jag kunde skratta mer. Mitt liv var slut, säger Helen och ser tillbaka på sorgen och tårarna.
Äktenskapet sprack och Helen träffade mannen i sitt liv. Sedan 1997 är Roger Hedblom hennes livskamrat och stöttepelare.
Han vände upp och ned på hela min föreställning om hur en man kan vara. Han är den underbaraste som finns.
Och när Helen var nära att bli totalförlamad efter en skidolycka i Tegefjäll i april fanns han vid hennes sida.
Solen sken, det var blankis i backen och Roger åkte någon meter före när Helens skidor plötsligt inte lydde.
Skidturen slutade med att hon åkte i hög fart med huvudet före ned i en ravin, kröp ihop i fosterställning, bad till Gud om hjälp och slog nacken i ett träd. Hon voltade och landade otroligt nog sittandes.
Det surrade till i överkroppen, men jag trodde inte att det var så farligt.
Roger var helt ovetande om vad som hänt, medan Helen tog sig ned på egen hand, fast besluten att åtminstone åka vidare i några lättare backar. Men när hon skulle sätta sig ned och blev tvungen att hålla i huvudet för att det inte skulle falla bakåt förstod hon att något var fel.
Jag tappade känseln i armen och ville bara lägga mig ned, men vågade inte för jag visste inte om jag kunde ta emot mig.
Det visade sig att femte och sjätte nackkotorna hoppat ur och att disken däremellan gått sönder. Disken låg och tryckte mot ryggmärgen. Helen var bara 3,7 millimeter från att bli förlamad från nacken och nedåt.
Jag fick ligga på sträckbänken ett dygn med en järnhjälm runt huvudet för att de skulle dra kotorna rätt igen. Jag var drogad och minns ingenting, men det var tufft för Roger. Han hann fundera på resten av livet och tänka på löftena han gett om att finnas där för mig i nöd och lust.
Helen opererades och hennes starka skelett och vältränade kropp visade sig vara väl mottagligt för rehabilitering.
Jag hade änglavakt helt klart, men det hade slutat helt annorlunda om jag inte varit så vältränad.
Under ett par månader kändes det konstigt i fingertopparna, men som tur var så handlade det om \"fel hand\".
Vilken tur att jag skjuter med höger, skrattar Helen.
Nu är hon så gott som återställd. Efter timtals av promenader, styrketräning och sedan löpning har hon nu börjat träna basket igen. Och hoppas att hon klarar att komma tillbaka fullt ut.
Jag vet inte om jag tål matchsituationer, men även om jag inte kommer att spela basket så kommer jag att träna varje dag i hela mitt liv i alla fall.
Just nu kämpar Helen för att få en ny röntgen, för att kunna visa sin förening att hon är helt återställd.
Jag trodde att de skämtade först när de sa att de ville se en ny röntgen innan de såg mig på planen. Men det är klokt av dem, de vill ju inte att jag ska sluta i rullstol efter att ha spelat basket.
Hon skrattar ofta, och varvar djupa tankar med lättsamhet och glädje.
Och säger att tron på Gud är det som ger henne styrka, att det finns en mening med att hon finns med i Sundsvall Dambasket med tjejerna hon gillar så mycket trots att hon egentligen la av redan för 15 år sedan.
En annan drivkraft är längtan efter att bli mamma.
Något hon snart blir.
Roger och Helen blev i januari i år godkända som adoptivföräldrar och står i kö för att få barn från Filipinerna.
Inom några månader kan deras dröm gå i uppfyllelse och den dagen kan Sundsvall bli en basketprofil fattigare.
Jag skulle gärna spela på högsta nivå för att kunna jämföra med hur det var tidigare. Men jag lägger av när barnet kommer.
Hon säger att hon lärt sig mycket av alla händelser i livet.
Det är viktigt att ha sina relationer i ordning, för man vet aldrig när tråden kan klippas av. Man måste ta vara på varje dag, säger Helen.

Mer läsning

Annons