Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem är egentligen förvånad?

Annons
Magnus Nilsson och Jonathan Hedström borde naturligtvis ha gjort mål på sina frilägen i andra perioden.
Fredrik Modin var en annan som syndade med bra skottläge framför José Theodore i Djurgårdens mål.
Och visst var det väl ett stolpskott också klockrent eller ej i denna andra period, som Djurgården hur omotiverat som helst lyckades vinna med 01.
Omotiverat sett till spel, chanser och tryck.
Men orättvist?
Nej, det är faktiskt fel ord i sammanhanget.
Djurgården avgjorde den här sjunde och sista SM-kvartsfinalen just i de där sekvenserna i mittperioden. Målet tidigt i tredje var liksom en följd av den sena kvitteringen i andra och även om man kan tycka att 22-målet såg lättvindigt ut, och att 23-pucken styrdes in av en klubba som sedan länge placerats i målgården...
Men orättvist?
Nej, det är fortfarande fel ord i sammanhanget.
Jag tycker djurgårdarna genom hela den här matchserien agerat oerhört viljeladdat, målmedvetet och resurssnålt.
Niklas Wikegård har visserligen coachat hårt, så visst har såna som backarna Dan Boyle och Daniel Tjärnqvist, liksom forwarden Nils Ekman fått betydligt mer istid än andra.
Men i själva agerandet, genomförandet av matcherna, har Mesta Mästarna gjort enkelheten till stor konst. Något som visades till fulländning under Timrås desperata och fruktlösa kvitteringsjakt i den tredje och sista perioden...
Det var skicklighet och kanske framför allt oskicklighet som avgjorde den här kvartsfinalen.
Defensiv skicklighet hos Djurgården, som frånsett matcherna fem och ses sett hetast ut.
Offensiv oskicklighet hos Timrå. Och för all del en del oskicklighet i defensiven också.
Ishockey är visserligen en lagsport, där ett fungerande kollektiv är en förutsättning för framgång.
Men jag kan inte komma ifrån, att den så kallade världsmålvakten Miikka Kiprusoff varit en besvikelse under framför allt slutspelet.
En annan som underpresterat när det gällt som mest är Kiprusoffs landsman, backen Aki-Petteri Berg, som jag själv i någon spalt hyllade som Rödvitts kanske bäste genom tiderna.
Så det kan gå...
Annars har det varit de välkända namnen som sett till att Timrå såg till att det åtminstone blev en sjunde och helt avgörande match i hemmaarenan. Det vill säga Zäta, Krykov, Manderville, Koskinen, Styf, Lindström och för alldel Teemu Aalto och \"Jonte\" Hedström också.
De andra, mer anonyma kompletteringslirarna, har inte riktigt förmått kliva fram och bli slutspelshjältar på samma sätt som exempelvis Markus Åkerblom för två år sedan och i fjol har jag också starka minnesbilder av att \"Crippe\" Söderström och Mats Hansson var två marginalgubbar med flyt...
Nu får coach Kenta Johansson tillsammans med sportchef Kent Norberg börja bygga för nästa säsong. Utan NHL-stjärnor (tack för showerna, förresten!).
Fiasko?
Nej, det är också fel ord i sammamhanget.
Misslyckande, modell mindre, låter vettigare och livet går vidare.
Allt är förresten inte ishockey. Det åktes faktiskt skidor hela kvällen i Skönviksbacken i går...

Mer läsning

Annons