Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sportkrönika: "Usain Bolt hinner aldrig i kapp mig under intervallpassen"

Annons

Som barn lekte jag badmintonproffs hemma i trädgården. Med halvtaskiga racketar, utan nät och med nyfikna grannar som publik drömde jag om en karriär och en världsmästartitel.

Lite senare i ett något förvirrat ögonblick drömde jag om att bli en kvinnlig Zlatan.

I tonåren började jag tävla inom friidrott och det var långsprint för hela slanten som gällde.

Och nu tränar jag hårt inför ett maraton inom en inte alltför lång framtid.

Sport har kort sagt alltid legat mig varmt om hjärtat. Men gör den inte det för alla egentligen, om vi bara tänker efter?

Sport har en förmåga att förena människor på ett näst intill oförklarligt sätt. Oavsett om det är derby mellan Sundsvall Hockey och Timrå IK, EM-playoff mellan Sverige och Danmark, eller en världscupspurt som Kalla plockar hem, så engagerar och berör sporten.

Men det är lätt att bara prata om de som är bäst och glömma bort trädgårdsproffsen.

Jag minns ett träningsläger i Falun för ett par år sedan. Vi var ett knappt hundratal tjejer som tränade tre pass om dagen och däremellan hade otroligt roligt och träffade vänner för livet. Ingen av oss skulle nog nå absolut världsklass, men idrotten var det viktigaste för oss ändå. Och den förenade oss.

Oavsett nivå, eller om du hellre står bredvid och tittar på, är sporten till för alla.

Jag har insett och kommit över att jag inte kommer att bli bäst för ett bra tag sedan, men det behöver inte betyda att jag slutar att drömma.

I tankarna är nämligen Abeba Aregawi alltid lite tröttare än mig under distansloppen och Usain Bolt hinner aldrig i kapp när jag sprintar fram under intervallpassen.