Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Språkförbistring i samhällsdebatten

Domstolarnas roll som självständig statsmakt behöver förtydligas, menar Bertil Lindström

Den 20 oktober 2008 publicerade jag i ST en artikel, som (bland annat) handlade om ”Samtalets stenografi”. Tanken här är att vi kan förstå varandra med korta anspelningar, om vi har gemensamma berättelser att knyta an till.

Berättelsen om Babels torn i Första Mosebok har varit ett exempel. I denna berättelse förs dessutom språkförbistringen in. Berättelserna förvanskas på olika sätt för olika människor. Dessutom faller berättelserna i glömska för många andra. När anspelningarna måste förklaras utförligt, fungerar de inte längre för snabb kommunikation.

Samhällsdebatten kan krånglas till, därför att berättelserna i olika länder blivit skilda variationer på samma tema. Begreppen handlar i detta inlägg om konstitutionell och/eller faktisk maktdelning mellan olika grupper eller instanser i de olika länderna.

Bland 1700-talets viktigaste upplysningsfilosofer fanns Charles de Montesquieu. Hans maktdelningslära publicerades 1748. I Jonas Nordins nyligen publicerade skrift om 1766 års svenska tryckfrihetsförordning gör han troligt att framstående svenskar var starkt påverkade av Montesquieu under 1750- och 1760-talen.

Maktdelningsläran fungerade också som mall för olika unionsorgans roller/befogenheter enligt USA:s konstitution. Vi kan nog också vara säkra på att fäderna till 1809 års svenska regeringsform (giltig 1809 - 1974) var starkt influerade av Montesquieu. Samtidigt fördes här in erfarenheter från frihetstiden, ordningen under Gustav III 1772 – 1789 samt det gustavianska enväldet 1789 – 1809.

När vi jämför USA:s konstitution och 1809 års regeringsform, finner vi en klar skillnad mellan domstolarnas roll. USA:s högsta domstol fick en roll att självständigt tolka innebörden av konstitutionen och på så sätt skapa ett antal prejudikat, som innebar gränssättning för både Kongressen (den lagstiftande makten) och presidenten (den verkställande makten). Det svenska rättsväsendet – även den högsta domstolen – hade rollen att expediera, vad konungen (då verkande i kretsen av statsråd) och riksdagen tillsammans hade beslutat.

Varken i USA eller Sverige hann den granskande pressen komma med ”vid första avgång”. Mycket snart kom dock ett behov att föra in den i resonemangen. I USA etablerades beteckningen ”the fourth branch of government” eller ”den fjärde statsmakten” för att markera pressens granskande roll. I Sverige lanserade biskopen (då i Göteborgs stift) Carl Fredrik av Wingård vid sitt inträde i Svenska Akademien 1838 och publicisten Hans Bernhard Palmær samma år begreppet ”tredje statsmakten” för att framhäva pressens roll.

Palmær hänvisade i sin artikel (i Östgöta Correspondenten) till Erik Gustaf Geijer, dock utan att precisera skriftlig källa. I Nordisk Familjebok (uggleupplagan 1917) anges att pressen ibland har kallats för tredje och ibland för fjärde statsmakten. I nutida svensk debatt kallas media – främst pressen – i all huvudsak för ”tredje statsmakten”. Jesper Strömbäck använde vid ett tillfälle (2003) beteckningen ”fjärde statsmakten” för media. I Dagens Nyheter 2011-06-23 kallade Erwin Rosenberg domstolsväsendet för tredje statsmakten (“Så fortgår ockupationen av Ungern nu med lagliga medel”).

Det skulle i och för sig vara ganska oväsentligt om massmedia betecknades på olika sätt i olika länders samhällsdebatt. Den allvarliga förlusten är att vi behöver en tydlig markering av rättsväsendets roll. Rosenberg har pekat på Ungern. Italien och Ryssland är på olika sätt två andra exempel: I Italien arbetar självständiga domare och åklagare envist mot de två första statsmakternas försök att skydda korrupta makthavare i hög position. I det landet har media inte kunnat spela sin viktiga roll fullt ut beroende på en politisk ledares starka ägarkontroll. I Ryssland är det ännu värre. Där har även rättsväsendet blivit en del av korruptionen.

Det kan inte uteslutas att vi någon gång i framtiden kommer att känna behov av att markera att rättsväsendet – och då särskilt domstolarna – utgör en egen statsmakt, vars självständighet behöver markeras i förhållande till de övriga. I ett sådant läge har språkförbistringen spelat oss ett spratt.