Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Stämmor med sälta och eld

Tonhallen
Oscarsgala – high-lights från operans värld
Operatrion Divine
Nordiska Kammarorkestern
Dirigent: Halldis Rönning

Annons

Julen börjar med Oscar och förr gav man Oscarsbaler den 1 december. Men glada valser och polkor kan förstås bytas mot glädjefyllda nedslag i sångens värld. Operatrion Divine hymlar inte med sin mission: att sprida opera och klassisk musik till alla, gärna med glimten i ögat, men utan att tumma på kvalitén. Det ska sjungas med bravur, oförstärkt och fyllt av passion, som igår framför en kammarorkester på galahumör, som under Halldis Rönning med en rivstart fyrade av en osedvanligt pigg Carmenouvertyrer. Och sedan fortsatte glädjen och musiken på hög nivå.

De tre sopranerna stjäl kanske lite från de tre tenorerna, men är mycket roligare och inte alls så pretentiösa. Snällt skojar de med det de älskar mest – sin musik. De ger Nattens Drottnings hämndaria en text om att lite krus har man väl rätt att vänta sig av en man – och turas om att svinga sig i koloraturen. De är städmadammer och mekaniska dockor. De bjuder glitter av guldlamé, rött siden och silversvart. Men framför allt sjunger de med bravur, röstakrobatik och höjdtonsfröjder. Rösterna är kraftpaket - särskilt Gabriella Lambert-Olsson som med sin markerade klangkant stiger som en raket ovanför orkestern – och när alla tre löder samtidigt längtar man efter ett riktigt konserthus med akustik. Där skulle håret ha blåst bakåt på publiken.

Caroline Gentele bjöd på kvällens koloraturuppvisning i Massenets Sevillana där hon förtjust tävlade med flöjten i både teknik och tonhöjd. Och Jaquelina Miura tog i Villa Lobos orkesterstycke plats i orkestern: ordlöst svävade hennes sång över den som en violinton, skir och drömsk. I Piazzollas Libertango blev alla tre, med ordlös sång, instrument som svävade som små luftkuddar av klang, framåtpuffade av orkesterns tangorytm.

De kan samsas om en aria, och de kan också sjunga partier i stämmor så att det blir nästan överjordiskt – som i arian i Puccinioperan Svalan. Allt går med kunnighetens lätthet, där också orkestern föll in. Strauss glada polka Perpetuum Mobile blev en livlig tonkarusell som hade platsat i Kalle Anka på julafton, och Manuel de Fallas elddans blev ett genomtänkt stycke där Rönning väl förberedde såväl de kvirrande smålågorna i träblåset som bensinexplosionerna i hornen.

En gala är en gala och då ska glädjen bubbla. Men det var i allvarsamma Nessun dorma, där höjdtonerna glödde stilla, och i Torna a Surriento, en av de mest hjärtslitande melodier som finns, som man anade vad opera är: en känsla som är nästan outhärdlig men som ingen borde behöva leva utan.

Opera Divine kan kosta på sig att skoja, för det blir aldrig i stället för den goda musiken utan utöver den. De nedkallar operans magi med sin sång, värme och känsla, inte genom att vara märkvärdiga.