Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Stämning och charm i julkonsert i Tonhallen

Konsert
Christmas night
Tonhallen, lördag

Annons

Det är charmigt redan från start när Christmas night besöker Tonhallen på lördagen.

Ibland undrar jag om vi befinner oss i en två timmar lång annons för artisternas julskivor. Men resultatet blir trots allt en stämningsfull konsert.

Sundsvallspubliken får klara sig med två av tre utlovade artister. Stämbandsproblem stoppar Sonja Aldén, men Shirley Clamp och Magnus Carlsson låter det inte synas att hon saknas.

Redan i första numret visar sig Clamp vara en betydligt roligare artist än de två tidigare Christmas night-uppsättningarna erbjudit. Publiken är först lite svårflörtad men Clamp kämpar på och får sin belöning genom glada och tacksamma besökare. En innovativ tolkning av Stilla natt blir min största behållning av Clamps bidrag, som alla är bra.

Magnus Carlsson drar mycket av lasset under konserten, och blir ibland lite långrandig i mellansnacken. Sjunga kan han i alla fall, och han slänger sig glatt mellan stilarna. Som tur är fungerar disco lika bra som storbandsjazz och psalmer.

Det är synd att den besökande ljudteknikern missar vilken fin akustik Tonhallen erbjuder. Christmas Night drar upp volymen alldeles för högt, vilket inte behövs. Fiolen blir kantig och sången skorrar, helt i onödan.

Musikerna förtjänar att omnämnas helt på egna meriter. Kapellmästare Magnus Ludwigsson har samlat ihop en mycket kompetent och kunnigt gäng. Särskilt Henrik Johansson på trummor imponerar, men alla är bra. Det beror till stor del på alla fina arrangemang. De känns fräscha och låter verkligen instrumenten lyfta fram sångarna.

Nu vet inte jag vad man har anpassat på grund av Aldéns frånvaro. Jag hoppas att man behåller den charmiga öppningen med nödjulrimmade omskrivna schlagerhits. Däremot skulle jag inte ha saknat violinisten Petra Wahlgren som i ett sångsolo bjöd på en fint framförd men malplacerad jazzig "At last". Mest imponerad blir jag ändå av konstsnön. När jag går från konserten i den mörka novembernatten är det en sådan snömaskin jag vill ha med mig hem.