Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ständigt detta Ljungskile

Mygg, migrän och Melodifestivalen. Saker som svider, stör och är svåra att bli kvitt.
Ungefär så ser fotbolls-Sverige på Ljungskile SK.

Annons

Som den onödiga, störande lilleputten. Laget från det lilla, lilla samhället som alltid är i vägen och rubbar cirklarna för de större lagen. Från de större, finare, viktigare städerna.

Ständigt detta Ljungskile. Och efter den 19:e raka matchen utan förlust har de tagit ännu ett kliv mot Allsvenskan. För tredje gången i så fall.

Jag har haft ett långdistansförhållande med Ljungskile i snart 20 år. En relation med klart begränsad mängd kärlek, men på senare år har jag börjat förstå charmen. Jag är inte upp över öronen förälskad, men njuter lite smått av den eviga uppstickaren.

Det började redan hösten 1996, när jag fortfarande bodde i Umeå och äntligen fått njuta av allsvensk fotboll. UFC gjorde en storstilad debutsäsong, men tvingades till kval. Kval mot en puttefnask från okänd ort. UFC vann programenligt på bortaplan, men hemma på Gammliavallen förlorade man. I ruskigast möjliga väder var bohuslänningarna – eller åtminstone alla som hette Wålemark – skoningslösa.

Efter det har jag upplevt många dueller mellan GIF Sundsvall och Ljungskile. Det mest klassiska med Medelpadsögon är förstås när GIF tog steget upp i Allsvenskan 2007, efter en makalös vändning här på Skarsjövallen. En match som hade extra allt.

Jag har funnits med bland dem som grymtat och tvivlat på Ljungskiles vara, eller framför allt inte vara, i Allsvenskan. Men charmen med ett samhälle där 3 375 personer bor, och som lyckas locka 2 828 upp till Skarsjövallen, överväger det negativa.

Varför måste det prompt bara vara lag från storstäderna där det är som finast? Ljungskile berör sin bygd på ett galet imponerande sätt.

Den här säsongen har de imponerat rejält.

I förhandssnacket handlade det om Hammarby, Sundsvall, Öster, GAIS och i viss mån Assyriska. Två av fem förhandsfavoriter är med och leker.

Mest stabila, sett över hela säsongen är utan tvekan LSK. Med sju raka nollor, 19 matcher utan förlust leder de Superettan.

En ledning som hade kunnat varit större om Tommy Naurin inte agerat tiger i GIF-målet, men faktiskt även bortblåst om Alex Horwath i Ljungskilemålet inte haft så god hjälp av Steven Old och Niclas Andersén som agerade back up på mållinjen.

Chanser från Johan Eklund och Sebastian Rajalakso som luktade mål, och seger lång väg.

Men 0–0 var, sett över de 93 spelade minuterna, ett stort steg framåt jämfört med söndagens drama mot Värnamo.

En match som fick mig att le i 45 minuter och som fick mig att bli oändligt mycket äldre efter paus. Jag hittade inte Ungdomens källa nära Norrporten Arena. Eventuellt finns den närmare Skarsjövallen. Jag blev inte mer gråhårig, jag blev inte nervsjuk.

GIF står sammantaget för en bra, stabil insats i en av de mest underhållande 0–0-matcherna jag sett.

Annons