Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Stefan Löfven och Jimmie Åkesson går hand i hand

Låt oss tala om reformutrymmet, och då inte kronor och ören i statsbudgeten, utan om regeringars möjligheter att få igenom sin politik i riksdagen. För den rödgröna regeringen har det utrymmet varit minst sagt begränsat, men kommer det att vara större för en framtida alliansregering?

Att Sverigedemokraterna i många fall röstar för Alliansens förslag talar för att så skulle vara fallet. Likaså möjligheterna att bygga majoriteter tillsammans med Socialdemokraterna som inte längre skulle behöva ta hänsyn till Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Men på ett avgörande område tyder mycket på att allianspartierna kommer att möta samma svårigheter som Stefan Löfven och tvingas regera med ett mycket begränsat utrymme för att driva reformpolitik.

Kärnan i ett framtida alliansvalmanifest kommer med största sannolikhet att kretsa kring att sänka trösklarna in på arbetsmarknaden, genom åtgärder för fler enkla jobb.

Redan nu ser vi hur S beskriver detta som ett hot mot vad som beskrivs som den svenska modellen. I grunden handlar det om en konflikt mellan insiders och outsiders på arbetsmarknaden: Ska politiken enbart skydda de som redan är inne på arbetsmarknaden, eller ska den även göra det enklare för fler att få ett första jobb.

I denna konflikt har Löfven en allierad i Sverigedemokraterna. Det vill säga samma parti som Alliansen, vare sig de vill eller inte, med största sannolikhet kommer att vara beroende av för att få igenom sin politik i riksdagen.

När partiledarna häromveckan debatterade jobbpolitiken i riksdagen placerade Jimmie Åkesson sig tydligt på den rödgröna sidan i debatten:

Sänkta trösklar innebär i praktiken sänkta löner, subventionerade låtsasjobb, försämrad arbetsrätt och etablering av en permanent låglöneklass i det svenska samhället, förklarade SD-ledaren och slog fast att det är en samhällsutveckling som måste motverkas med kraft.

Det är knappast någon slump att Åkesson i just den här debatten låter som en LO-företrädare. En betydande del av SD:s väljarstöd kommer från samma grupper av LO-medlemmar som Löfven försöker mobilisera genom att tala om hotet mot den svenska modellen.

SD är ett parti som fortfarande håller på att växa in i det parlamentariska arbetet och har starka skäl att bevisa att man kan vara en pålitlig samarbetspartner till alliansen, för att på så sätt bli insläppta i den politiska värmen. Frågan om villkoren på arbetsmarknaden, och att skydda arbetsmarknadens insiders, ligger emellertid nära partiets kärna av välfärdsnationalism. Och det är därför svårt att se att SD skulle vara beredda att överge sin position i dessa frågor på samma sätt som man tidigare bytt åsikt om vinster i välfärden.

Fram träder bilden av svensk politik, där regeringsmakten visserligen byter innehavare, men där makten över de kommande årens kanske viktigaste politiska frågor ligger hos en järnaxel av socialdemokrater och sverigedemokrater, som kommer att blockera varje försök att sänka trösklarna in på arbetsmarknaden.