Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Stor intervju med Aleksijevitj: "Kanske är kärleken det enda som kan rädda människan"

På Nobeldagen samlas vitryska ungdomar för att fira "Sveta", ljus på ryska och den författare som blivit något av en frihetssymbol. Men Nobelpriset gör knappast Svetlana Aleksijevitjs vardag säkrare.

Annons

Någon inhemsk tv-sändning av Nobelfesten är det inte tal om. Den medborgarrättsorganisation som ville ordna ett stort firande i Minsk fick nej från myndigheterna, berättar Svetlana Aleksijevitj. Det skulle bli för mycket folk, löd motiveringen.

Då uppstod en flashmob på nätet där framför allt ungdomar uppmanar varandra att fira samtidigt i små grupper, att tända ljus och låta årets Nobelpristagare bli ett slags inhemsk lucia den 10 december.

Det var fantastiskt för mig att få höra naturligtvis, men det handlar inte om mig, det handlar om att folk behöver en symbol för motstånd. Det kan vara lite skrämmande, ungdomar som demonstrerade på gatan bar mitt porträtt och då handlade det inte om litteratur utan om politik. De bar mitt portätt som en symbol för frihet och det var lite chockande.

Någon utgivning av hennes böcker på de statliga vitryska förlagen är dock inte aktuell, och landets biträdande kulturminister förklarade nyligen att Aleksijevitj inte kunde vänta sig något erkännande eftersom hon bara fått utländska priser, inte någon medalj av den vitryska staten.

Därmed inte sagt att precis alla vitryska skolbarn går miste om hennes böcker:

Det finns enskilda lärare som trycker på som sjutton för att eleverna ska få läsa.

Rädd är hon inte. Hon tänker arbeta vidare som tidigare. Hon är född på landet och tycker att hon, med eller utan Nobelpris, kan intervjua och prata med precis vem som helst, precis som sin far, byskolerektorn, en gång gjorde.

Under presskonferensen i Börshuset talade hon om sin strävan att försöka förstå "varför vi befinner oss i en ny rysk medeltid" och varför människorna som till slut blev fria "valde slaveri igen?"

– Jag har alltid talat så, även före Nobelpriset, och jag fortsätter som den jag är. Det är en tragedi att den ryska eliten håller tyst, säger hon nu och berättar om en erkänd teaterregissör som medgav att hans stöd till Putin inför förra valet var ett sätt att säkra finansieringen till sin teater.

Den lilla människan står i centrum i alla Aleksijevitjs böcker. Ofta återkommer hon till hur barndomens kvinnoröster gjorde henne till författare. När hennes ukrainska mormor fick sin första statliga pensionsutbetalning grät den gamla kvinnan. Hon kunde inte sluta kyssa avin. Mormodern var krigsänka och hade uppfostrat fyra barn i fattigdom. Aleksijevitj var liten men visste redan då att hon skulle skriva om just detta.

"Ett monument över lidande och mod i vår tid" motiverade Svenska Akademien sitt val. Hennes livsverk är ett reslutat av tusentals intervjuer gjorda under 40 år och ett tonsäkert urval av det som hon uppfattar som litteratur.

Livets tragiska poetik, sammanfattar hon sin metod.

– Det är en massa skräp som måste bort, man måste vaska fram det som är lysande och intressant.

Redan 1997 sade Aleksijevitj att det svåraste med hennes arbete var att inte tappa tron på mänskligheten. Så är det i ännu högre grad i dag. Hon berättar om möten med flyktingar i Ukraina och om hur snabbt kulturen försvinner från människor i en hård krigssituation.

I hennes böcker är kärleken tillvarons ljus, och efter allt det lidande som hon skildrat är det kanske helt logiskt, till och med livsnödvändigt, att hennes nästa bok ska handla om just kärlek?

– Naturligtvis är det viktigt att rädda jorden att se till att Tjernobylkatastrofer inte händer igen, men kanske är kärleken det enda som kan rädda människan. Hatet kan det i alla fall inte.