Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Succé för spelmusik i konsertform

Tonhallen
Score - tv-spelsmusik
Nordiska Kammarorkestern
Sångensemblen Vox Viva
Dirigent: Jonas Dominique
Presentatör: Orvar Säfström
Musik av: Nobuo Uematsi, Garry Schyman, Koji Kondo med flera

Den klassiska, romantiska, storslagna monumentalmusiken är tillbaka.

Men numera åtföljs den av strider, jakt på försvunna skatter och besök i medeltida kinesiska legender och underjordiska städer. Data- och tv-spelsmusiken är supersymfonisk men dessutom i många fall också bra musik: välskriven, välinstrumenterad, sammansatt och njutbar. Allt fler orkestrar upptäcker den och i går var det Sundsvalls tur: sällan har man sett en så ungdomlig publik fylla Tonhallen vid Nordiska Kammarorkesterns konserter. Alla var där: barnfamiljerna, föräldrarna, de äldre och framför allt 20-åringarna.

Här kunde spelgenerationen känna igen gamla bekanta, men nu fick de också se varifrån musiken kommer, upptäcka att den är bra nog att stå för sig själv utan bildäventyr och känna hur man i en konsertsal är omvärvd av den på ett sätt som en dator aldrig kan åstadkomma. Orvar Säfström var en trivsam och kunnig presentatör, som tog oss med genom 25 år av spelhistoria. Och så var där musiken; ibland just så mörk, Carmina Burana-pampig och triumfmarscherande som spelmusik ofta är, men också med tusen andra uttryck.

"Uncharted 2" var finstämd engelsk folkton, filosofiskt och fint fraserad. "Killzone 3" fick här sin offentliga världspremiär som konsertstycke; ett sorgset, ömsint violinsolo med kryddiga glissandon, känslofullt spelat av Jonas Lindgård och dialogpartnern Åke Hedman på cello. "Secret of Mana" blev en skimrande ballad med inbyggda ekon av silvrigt månsken och tillrande vattendroppar.

A capella-stycket för kör ur "Xenosaga" kunde ha varit modern kyrkomusik. Legend of Zelda-musiken gav vibbar från både Tjajkovski och 60-talsschlager, och när världens mest kände spelkaraktär, Super Mario, dök upp i finalen började han i wienervals och slutade i krigiskt segertåg. "Final Fantasy 9" borde bli en orkesterklassiker; en högromantisk symfoni, sammansatt och skiftande.

Kören var träffsäker och bestämd med fina höjdklipp; orkestern mäktig under Jonas Dominiques smidiga ledning. Att allt var mickat var säkert nödvändigt för att få till rätt tryck och volym i en trög lokal som Tonhallen. Tyvärr gick det ut över klangen som blev plattare och vassare, och vissa smällar och höjdtoner skar i öronen - till skillnad från genuin akustisk orkesterstyrka som aldrig blir obehaglig utan bara lyfter lyssnaren tills det svindlar.

Men nyans - och fraseringsrikedom och musikalisk känslighet rådde ingen brist på. Jonas Lindgårds och Patrik Källströms czardasviolinduell var en av kvällens höjdpunkter, liksom Mona Kontras utlevelsefulla pianosolo; här, hos en ensam pianist som behärskade alla dessa toner, blev närvaron total.

Det råder ingen tvekan om att den symfoniska orkestern är och förblir världens mäktigaste och mest mångfacetterade musikinstrument, för 1800-talet såväl som 2000-talet. Och av den överlyckliga publikens reaktioner förstår man att spelmusiken i Sundsvall har en framtid. Det här vill vi höra mer av.

Fotnot: Konserten ges också i dag, lördag, 15.00 i Tonhallen.