Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sulfit eller sulfat?

Jag har bott många år i Sundsvall och tycker det är väldigt spännande med trähistorien och vår vackra stad. Och det var intressant att läsa om Nyhamnsfabriken, men jag har aldrig förstått skillnaden på sulfit och sulfat. Lena E. på Skönsmon

 

Det handlar om två metoder att på kemisk väg tillverka pappersmassa. Sulfitmetoden kom först och blev en stor framgång under 1800-talets andra hälft. Vid den här tiden gjorde man främst papper av lump, bomull eller linne, men det var dyrbart och alltmer svåråtkomligt. Samtidigt ökade efterfrågan på dagstidningar och böcker hos en allt större del av befolkningen.

På mekanisk väg kunde man ta fram papper av trä, men kvaliteten var usel. Det trähaltiga papperet innehöll fortfarande lignin som i solljus bryts ner och färgar papperet brungult. Böcker tryckta mellan 1870 och 1900 har tyvärr ofta detta sköra och missfärgade papper.

Lösningen blev sulfitmetoden. Det är en smålänning, kemisten Carl Daniel Ekman (1845–1904), som räknas som upptäckaren. Han blev anställd vid Bergviks trämassefabrik utanför Söderhamn 1871. Där utförde han olika experiment, och lyckades 1874 framställa kemisk pappersmassa genom att koka trä i en lut av surt magnesiumsulfit.

Det blev genombrottet för att tillverka pappersmassa i industriell skala, och under de närmaste åren anlades en rad fabriker. Fram till 1915 grundades 27 sulfitfabriker bara i Norrland. Den första i Medelpad var Essvik, där driften kom igång år 1900. Sedan följde Svartvik, Ortviken, Nyhamn, Söråker och Fagervik.

Uppfinnaren Ekman blev efterfrågad i utlandet, och anlade flera sulfitfabriker i England, Frankrike och Italien. De sista tjugo åren av sitt liv var han chef för en sulfitfabrik och ett pappersbruk i Northfleet nära Gravesend.

Sulfatprocessen uppfanns 1884 av den tyske kemisten Carl F. Dahl i Danzig. Han utvecklade en kemikalieblandning som kallas vitlut. Vitluten bryter ner och löser ut ligninet i veden så att fibrerna släpps fria.

De aktiva ingredienserna i vitluten är natriumsulfid och natriumhydroxid. Natriumsulfid hade Dahl fått fram genom att förbränna saltet natriumsulfat med kol. Därför kom metoden att kallas för sulfatmetoden i Sverige. Dahl själv kallade däremot den nya pappersmassan för kraftmassa, eftersom fibrerna var så starka. Det begreppet lever också kvar på engelska, "kraft pulp".

Det första bruket i Sverige startade redan 1885 i Munksjö. I Norrland anlades 17 fabriker mellan 1895 och 1961. Wifstavarf var först ut i Medelpad 1907–08, och följdes sedan av Östrand 1930, som då var Europas största och världens modernaste fabrik.

I dag dominerar sulfatmetoden världens massaindustri, och de största producenterna är USA och Kanada. På tredje plats kommer faktiskt Kina, medan Finland och Sverige har halkat ner till fjärde och femte plats.

Sulfitmetoden är utkonkurrerad, men den hade i alla fall en enorm fördel: lukten. Som inte minst alla Timråbor vet sprider nämligen sulfatmetoden en odör av ruttna ägg och andra illaluktande gaser omkring sig. Så saknar man ingenjörskunskaper får man lita på sitt luktsinne för att ta reda på om fabriken är en sulfit- eller sulfatanläggning.