Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gruvliga drömmar lär förbli en dröm

/
  • Tomas Abrahamsson är en av dem som håller på att plocka upp borrkärnor ur berggrunden utanför Järkvissle.– Men jag har ingen aning om det blir en gruva. Vi får se, säger han.
  • Gerd Näsman hoppas att slutresultatet blir en litiumgruva på hennes marker, men hon är medveten om att det förmodligen inte blir så.
  • Andreas Frank och Tomas Abrahamsson tar upp borrkärnor från ett djup på upp till 150 meter. Ingen kan än så länge lämna några uppgifter om några preliminära provresultat.
  • Andreas Frank och Tomas Abrahamsson borrar sig djupare och djupare ner i berget med sina rör.

Allt talar för att det aldrig blir någon litiumgruva i Järkvissle norr om Liden.

Bara ett av 200 beviljade undersökningstillstånd leder till en ny gruva.

Men ökande framtida behov av just litium gör ändå att förhoppningarna hos många fylls på som i ett uppladdningsbart batteri.

Annons

Det låter som om en båtmotor tagit sig upp för bergsluttningarna vid älven i Järkvissle. En borrmaskin tuggar sig ner i urberget till ett djup av cirka 100–150 meter. Borrkärna efter borrkärna plockas upp och läggs omsorgsfullt ner i en trälåda för vidare analys. Sekretessen är stor och ingen får berätta vad man hittar.

Å andra sidan har LKAB redan gjort grovjobbet här när man i början på 80-talet upptäckte en av de rikast förekommande tillgångarna av litium i Sverige. Frågan är bara om objektet är tillräckligt intressant i dag.

Tomas Abrahamsson och Andreas Frank från Styrud Arctic har precis ätit klart lunchen i sin minimala kvadratiska arbetsbod som transporterats upp för bergsbranten på sina larvfötter.

– Det går bra. Det går så bra så in i helvete, säger Tomas Abrahamsson och skrattar.

Hur ser borrkärnorna ut?

– Det får jag inte säga.

Men det är kanske svårt för er att se om det finns något litium?

– Nej, det är skitlätt att se. Det är vitt och allting annat är svart. Men fan vi måste jobba, det här går inte, säger Abrahamsson.

Mellan åren 1978–1983 bedrev LKAB malmprospektering i Västernorrlands och Jämtlands län. Länsstyrelsen i Västernorrland gick även in med pengar och 1982 hittade man vad som beskrevs som "en svärm av tenn-litium förande pegmatitgångar på västra sidan av Indalsälven vid Järkvissle". Prospekteringen i Järkvissle fortsatte att bedrivas som ett särskilt projekt till två tredjedelar finansierat med statliga pengar. Av allt som man hittade var fyndet i Järkvissle det i särklass mest intressanta. Egentligen hade man för avsikt att fortsätta leta, men det fanns ingen finansiering till projektet.

I en rapport från Sveriges Geologiska Undersökningar från 1989 står det att "Om emellertid litium prospektering någon gång återupptas i Sverige bör en del av resurserna användas på att ytterligare utveckla Järkvissleområdet".

Så det är med en hel del förkunskaper på fötterna som det indiskt finansierade företaget Providence Natural Resources Pvt Ltd funnit mödan värt att plöja ner massor med pengar i urberget i Järkvissle. Svenska dotterbolaget Providence Litium Resources är företaget som för närvarande har tre undersökningstillstånd i Järkvissle där man prospekterar.

I ganska rakt nedstigande led från hygget på bergsbranten där man borrar står ett gråblått hus längs vägen. Vi hittar spår i nysnön från en äldre kvinna som hämtat in lite ved. Och även om det förekommit lokal kritik mot gruvplanerna hittar vi inget av den sorten inne i köket där vedspisen sprakar. Doften av spröda nybakta mandelkubb är smått gudomlig och 72-åriga Gerd Näsman deklarerar utan tillstymmelse till tvekan att hon hoppas att man hittar litium i backen. På ett av områdena som undersöks är hon tillsammans med SCA de enda två markägarna.

– Jag är positiv till det här, men vi vet ju inte ens om det finns något i berget. Och varför ska man vara emot hela iden. Anser de att det är brytbart så kan du som ensam människa ändå inte gör någonting alls, säger hon och ställer fram kaffekoppar på bordet.

Hon drömmer om att en gruva skulle ge jobb till bygden. Nere på golvet smyger katten Tiger förbi och genom fönstret mellan två julstjärnor letar sig kallt ljus från novembersolen in i köket.

Blir det någon gruva?

– Nej, det tror jag inte. Jag tror det blir alldeles för dyrt om de nu inte skulle hitta oerhörda massor. Men jag tror inte det. Jag är väl för dum eller också är jag realist, säger hon.

Bara cirka ett av 200 undersökningstillstånd brukar som sagt leda till en gruva. Samtidigt har Sverige haft en gruvboom utan motstycke de senaste åren. Prospekteringskostnaderna i landet har de två senaste åren legat på över 700 miljoner kronor, vilket är mer än tre gånger så mycket jämfört med de första åren på 2000-talet.

– Men vad vi ser hittills så kommer det att gå ner jämfört med förra året, säger Peter Åkerhammar, utredare på SGU.

Har gruvboomen i Sverige passerat toppen?

– Det är svårt att säga. Det som har störst betydelse är metallpriserna och tillgången till riskkapital på aktiemarknaden. Vi har sett att det kan vara svårt för de mindre bolagen att få tag på pengar, säger Peter Åkerhammar.

I Järkvissle handlar det om alkalimetallen litium.

– Det är en ganska intressant metall främst med tanke på litiumbatterier, men det är en ganska bred marknad, fortsätter Åkerhammar.

Trumfkortet för litium är elbilarnas behov av uppladdningsbara batterier, där litium är en nyckelråvara.

Kritiker brukar ifrågasätta om en gruvetablering ger så många lokala jobb. Kritiken handlar om att gruvan blir som en oljeplattform där personal arbetspendlar in och ut och skattekraften hamnar någon annanstans.

– Nej, det här ger definitivt lokala jobb. Om du tittar på Malmberget och Kiruna så har de för närvarande Sveriges lägsta arbetslöshet. På tjänstemannasidan är det kanske inte så lätt att rekrytera lokalt, men i det här fallet är det så nära till Sundsvall, säger Peter Åkerhammar.

En annan kritik handlar om risken om ett gruvföretag går i konkurs innan det hunnit fondera pengar för upparbetning och efterbehandling. Då vältras kostnaderna för att sanera gruvan över på samhället, vilket nyligen hänt i Blaiken i Västerbotten.

– Det där är en lagstiftningsfråga. Det krävs en ekonomisk säkerhet för att begära en koncession som ska täcka de framtida kostnaderna för efterbehandling. Det går att diskutera vilka nivåer som summorna ska vara på, säger Peter Åkerhammar.

Men största kritiken gäller att Sverige 1993 ändrade sin minerallag och drastiskt sänkte gruvskatten. Från ett möjligt uttag på upp till 50 procent sänktes siffran till en halv promille, det vill säga 0,05 procent av de brutna mineralernas värde. I Australien höjde man nyligen gruvskatten till 30 procent.

– Ser man på länder som Australien och Kanada så har vi kanske lite lägre skatter, men bolagsskatten kommer de inte ifrån och inte heller de sociala avgifterna, säger Kårhammar.

Och uppe på de frusna bergssluttningarna i Järkvissle fortsätter ljudet av det som låter som en båtmotor.

Utsikten ner mot älven är bedårande, men hur vi än borrar efter svar kan ingen ge besked om det blir en gruva här.

I stället är alla ense om att det är svårt att ge svar.

Gruvligt svårt.

Annons