Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sundsvalls Kammarkör - ständigt på väg

Sundsvalls Kammarkör är det sundsvallska kulturlivets mesta bortalag och troligen landets mest resande kör. Av ett 30-tal årliga konserter ges merparten på bortaplan.
Det blir många timmar i buss ibland. Sena hemkomster söndag kväll med jobbet som väntar måndag morgon. Mycket tid borta från familj och vänner – om man inte har båda delarna i kören, som många har.
Men det är det värt. Att resa och se. Att dela starka upplevelser som blir gemensamma minnen som svetsar samman. Att uppträda med Sveriges mest välkände körledare. Och mest: att hundratals människor möter upp varje gång för att gråta, skratta och lyftas av det outsägliga som är musikens magi.

Annons

När man blir idrottare på elitnivå förändras livet. Det gör det också när man blir sångare i Sundsvalls Kammarkör.
Medan exempelvis kyrkliga körer har en hemmaarena reser Kammarkören till alla sina konserter, kort eller långt och ända till utlandet ibland. Två-tre gånger per termin är man på inrikesresande fot, oftast helger – för sångarna är, liksom de flesta idrottare, amatörer och har ordinarie jobb att sköta vid sidan av sången.
Tidigare i år har kören besökt Palma, Valdemossa och Catcha de Mallorca på nämnda ögrupp samt, i Sverige, Luleå, Örnsköldsvik, Linköping, Jönköping, Örebro och Göteborg samt några mindre platser. Den här oktoberhelgen väntar Folkärna i Dalarna och Järvsö i Hälsingland på Kjell Lönnå och hans kör. Men i avskedskommittén vinkar få idrottsänkor. Kammarkören är blandad och många par sjunger där, och de som inte har sin partner i bussen har i alla fall en stor del av vänkretsen där.
– Det är nog svårare att orka med turnerandet om man inte är med båda två och får uppleva samma saker, säger Monica Karlsson, som varit med i 32 år och vars make också sjunger.
– Och det är ju här man har sina vänner. Så många fler har man inte tid med, säger hon.
Småbarnsföräldrarna får pussla mer. Kanske måste ett sjungande par turas om att turnera.
– Den här gången fick min fru stanna hemma med barnen. Personligen skulle jag nog inte orka om inte hon också var med i kören. Men det är ju så roligt att sjunga också, säger Alfred Janson.
När bussen rullar söderut på E 4 är han en av dem som plockar fram datorn för att ta vara på tiden och jobba lite. Men de flesta ägnar sig åt det vänner gör: pratar och umgås. Ulrika Lönnå provar glasögonbågar och får smakråd. Monika Karlsson säljer barnkläder för sin dotters firma. Glädjen över att vara på väg är hörbar.
Mitt i sorlet sitter Conny Pettersson som en stilla ö och pluggar tenorstämmor.
– Första året i kören är tufft, men jag är inne på andra nu, säger han.
Sångare sköter sin egen grundträning, och i Kammarkörens fall betyder det att var och en måste kunna 130 sånger utantill, eftersom total publikkontakt utesluter notblad vid konserterna. Även om varje turné har ett preliminärt program om 20 - 30 sånger påkallar Kjell Lönnå nästan alltid andra också, utifrån vart det bär när han pratar med publiken och vad den verkar gilla.
Att kliva in ny i ett sådant lag borde vara snudd på omöjligt. Toner, text, nyanser, rytm - allt ska memoreras. Och körens pedagogik är hård men effektiv: in med nykomlingar på planen direkt, även om de måste fejka ibland.
Nyförvärvet Jessika Salomonsson har knappt diskat eller dammsugit alls på senare tid utan att ha sina altstämmor i lurar.
– Vid första konserten var jag så spänd att jag var alldeles slut. Men nu, efter tre konserter, har jag grundrepertoaren, säger hon.
– När man står med i kören lär man sig snabbare, för man får så mycket stöd av de andra. Om Kjell tar in en ny medlem litar de fullständigt på den personen.
För att hålla en kör på väg så mycket krävs rutiner, disciplin och respekterade roller. Om Kjell Lönnå är ledare och tränare kan stämfiskalerna, som ansvarar för bland annat närvarokoll och stämövningar, liknas vid lagkaptener för de fyra kedjorna sopran, alt, tenor och bas.
Ordförande Camilla Lilja och företrädaren Johnny Karlsson sköter bussar, hotell, mat och annat praktiskt, som måste flyta obemärkt för att inte energi ska stjälas från sången. Och för vissa är det en njutning värd all möda bara att få åka bort från egen vardagslogistik, sova på hotell och äta mat som någon annan har lagat.
En tydlig rutin är podiebärandet. Kören har alltid med sig egna för att vara säker på att bakre leden får stå högt nog. Hellre bära än att sjunga in i andras ryggar, tycks basar och tenorer tänka, när de snabbt som stadsbud kånkar delar och flinkt bygger ihop spelplatsen.
Framme i Folkärna tar tränaren Lönnå över och vänjer kören vid akustiken, putsar bort kantfnas i sångerna, städar ut restimmarna ur hjärnorna. Och trots förkylningar och busslöande är de många rösterna från början en klang; lika hållbar stark som svag.
En dirigent har inte bara pauserna på sig att styra spelet: han är i högsta grad delaktig på planen. Kören är hans instrument, som känsligt ger utslag när han höjer och sänker styrkan eller avgör precisionen; det är som om tonflödet vore en slöja fastsatt vid hans hand. Och han blir inte kickad om det går dåligt någon gång.
– Vi skulle kunna heta Kjell Lönnås kammarkör, men Kjell vill göra PR för Sundsvall, säger Alfred Janson.
– År ut och år in åker vi, och folk kommer. Jag trodde aldrig att det skulle hålla så länge, men Kjell är ju unik i svenskt körliv. Många har fått uppleva mycket tack vare honom, säger Torgny Persson och syftar på både sångare och publik.
Också Folkärna kyrka är fullsatt till konsert. Kören har bildat en mur av självförtroende bakom smokingbröst och kavajslag, och rösterna har glanskant. Energi och glädje strömmar liksom tårar, för död och evighetslängtan finns i texter och musik bredvid spex och glädje och tungvrickande Povel Ramel-bravur, och kombinationen gör vem som helst skyddslös.
Efteråt är alla känslogrindar vidöppna, och extra roligt är att körens hejaklacksledare och mesta supporter, Ann-Katrin Andersson i Sollentuna, har kommit. Hon förälskade sig i Sundsvalls Kammarkör på Gröna Lund 1985 och har tappat räkningen på hur många konserter hon rest till.
– Jag tröttnar aldrig på dem. Det är både musiken och allt runtomkring, säger hon.
Nu följer hon och maken Bernt med genom den mörka dalalandsbygden till Avesta. Vid ratten sitter, som alltid, körens tystaste hedersmedlem: Emil Wessbladh. Han fick rycka ut och rädda kören när den satt fast med soppatorsk i en annan buss vid Älandsbro 2001. Sedan dess kör han varje körresa, och bensinen har alltid räckt.
– Jag kan ju inte låta bli dem. Jag är ute med många trevliga gäng, men jag har aldrig varit så mycket en i gemenskapen som här, säger han.
Humor som urartar i trams kostar energi. Men skoj i lagom mängd och rättan tid löser spänningar, och Kammarkören vet skillnaden. En del skojande är till och med formaliserat. Vid kvällssupén ska varje stämfiskal hålla tal och prisa sin egen stämmas förträfflighet och, om möjligt, ge kängor till de andra. Bara ett tryggt lag kan driva så med varandra.
Men ofta kommer skratten spontant.
– En gång i Mora kyrka fick vi varsin morakniv. När vi gick ut hade alla kniv i handen, och så sjöng vi Härlig är jorden. Det blev dråpligt, säger Elisabeth Karlsson.
Flera sångare har mer än tre decenniers körminnen att njuta av. I slutet av 70-talet gjorde Sundsvalls tv-station tre program om fritiden i staden: ett om raggare, ett om danssalongen Wivex och en allsångskonsert från Hedbergska skolan. Allsångsprogrammet slog ned i svenskarnas hjärtan, och sedan följde Café Sundsvall, Sången är din och allt som gjorde Sundsvall till Sångsvall och Kjell Lönnå till Sveriges Mr Körsång.
Under 70- och 80-talen var kören som mest igång i tv, folkparker och konserter. Nu är det mest konserter, men publiken har inte glömt. Den strömmar fortfarande till.
– Vi är nog rätt ensamma i Sverige om att klara oss nästan bara på gager. Överskottet reser vi utomlands för, säger Johnny Karlsson.
– När jag var pojke drömde jag om att resa. Jag ville till San Francisco och hänga på en kabelspårvagn, och till Tahiti längtade jag redan när jag läste Myteriet på Bounty. Allt det har jag fått uppleva tack vare kören, säger Torgny Persson.
Att också upptäcktsresanden träffa Bengt Danielsson på Tahiti är mer än en normaldrömmare vågar hoppas på, men också det har han gjort. Kammarkören har sjungit Härlig är jorden med påven mitt i gänget. Och att stå vid Olof Palmes kista inför världens samlade statsöverhuvuden blev ännu starkare av att Stockholms Stadshus var bombhotat.
– För att komma ut levande om det small skulle vi kasta oss mot en jordglob i papper bakom oss. Situationen var så otäck att vi stod och höll om varandra, säger Monika Karlsson.
På söndagen är alla lite tröttare och några fortfarande förkylda. Det käkas Alvedon, sörplas te för halsont, hostas och harklas. Få jobbar i bussen i dag; desto fler sover medan mil efter mil av solbelyst höstglödande hälsingeskog rinner förbi.
Järvsö kyrka är en katedral med plats för tvåtusen lyssnare, och under Hälsingehambons midnattskonserter under 70-talet fyllde Sundsvalls Kammarkör kyrkan med råge.
Nu kommer folk mer i sakta mak och Järvsökonserten blir lugnare och stramare än gårdagens. Men det stilla och känsliga sätter en kör på prov, och här visar Kammarkören sin klass. Och Stenhammars Sverige varvas med judiska bröllopsgalopper, vemodig amerikansk hemlängtansmusik, svensk polskesläng och sårbara psalmtexter.
Och i sånger som Döden tänkte jag mig så och den överjordiska Pie Jesu gläntas det på dörren till det där svårförklarade som, utöver resandet, gemenskapen och alla varma minnen, får folk att offra sin ledighet, kuska i buss, öva och traggla och fortsätta sjunga i kör, år ut och år in.
Det där underliga något som får våra själar att lystra och rätta in sig som järnspån i ett magnetfält så fort vi känner dess närvaro. Som river loss känslor och slår upp luckor till skratt och gråt. Och som musik är oöverträffad i att förmedla.
Publiken känner det och berörs.
– Man kan nästan se om någon i bänkarna har sorg. Tårarna börjar rinna och då är det svårt att sjunga själv också, säger Peter Tamleht.
Kören känner det och berörs.
– Vi var i klosterkyrkan i Vadstena, som höll på att renoveras och vi klev över ett rep och ställde upp och sjöng. Det blev en stämning så flera av oss grät, fast det bara var vi där, säger Monika Karlsson.
Så speglar musiken både döden och glädjen. Som på något underligt sätt är varandras förutsättning.

Annons