Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sven Wollter skriver vänligt om döden

BOK: Kristian Ekenberg har läst Sven Wollters "Hon, han och döden".

Annons

Sven Wollters romandebut är inte fullt så förvirrad som baksidestexten. Men det vore också fel att kalla den glasklar.

Han skriver om döden med en hög dos av magisk realism. Sven Wollters romangestalter Han och Hon är på väg att skiljas av en liten groda. Det är så de kallar den tumör i hans hjärna som inte går att operera. Under läkarbesöket smiter han iväg från henne och tar närmaste buss. Den tar honom till en plats som tycks existera bortom tid och rum, där allt som vi tror oss känna till om tillvaron har satts ur spel.

Romanen skildrar ett förhållningssätt till döden och hur människan reagerar när ens andra hälft är på väg bort. Här finns också ett annat par, som kallas Big Foot och Gérard Philipe, som likt Hon och Han för en dialog om livet som de levt och vad som väntar efteråt.

Skeendet är inte lätt att återge, då allting i texten är så drömlikt svävande samtidigt som det är förankrat i en mycket konkret vardag.

Jag föreställer mig att många som kommer att läsa denna roman kommer att se den som fylld av livsvisdom och klokhet. Jag tillhör inte den skaran. Men det som gör den uthärdlig för mig att läsa, är just försöket att förstå vad det är i Wollters livsfilosofi som kan tänkas attrahera. Han lyckas fånga det svenska sekulära samhällets vurm för mystiken och ett slags modern folktro på att det finns sådant ”mellan himmel och jord” som vi inte kan begripa.

Tonen får mig att associera till en naivistisk målning. Trots att boken inte ens är 200 sidor, finns det ändå inte ett sidospår som författaren undviker att irra in på. Berättardisciplinen lämnar mycket i övrigt att önska.

Om jag ska hitta någonting snällt att skriva om ”Hon, han och döden”, är det att den har en tilltalande vänlighet och en skön avslappnad känsla till livet som hänger samman med ålderdomens perspektiv.

Så den oundvikliga frågan: Hade Sven Wollter fått ge ut denna roman om han inte var en av landets mest välkända skådespelare? Jag nöjer mig med att konstatera att jag har läst sämre verk i genren kändis med skrivklåda.

*

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här