Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ta en kölapp – då är det ingen konst med konstig konst

I helgen var jag och Svante Stefán på Moderna museet. Jag och Svante är inte de gemena Moderna museet-besökarna då vi konsumerar ungefär lika mycket creddig kultur som Takida (visst vill man anta att de inte tycker om installationer? Jag tänker som vanligt ta mig friheten). De här är alltså ett element vi inte riktigt behärskar. Av diverse bekanta hade jag fått informationen att utställningen av danske Olafur Eliasson var rejält i ropet och omgiven av en befogad hype. En hype varken jag eller Stefan sett skymten av eftersom ingen av oss pluggar på varken Konstfack eller Beckmans. Hypen både börjar och slutar där någonstans tänker jag.

Vårt premiärbesök på Moderna museet börjar exceptionellt dåligt. Eftersom vi var tvungna att gå från (vi gick även fel. Vi var länge på väg mot Djurgården och inte Skeppsholmen eftersom jag intalade Svante att ”jag visste var Moderna museet låg”) stället vi hade ätit lunch på och hann därmed båda få kallbrand i händer och fötter. 25 års erfarenhet av Medelpadsk kyla har tydligen inte räckt för att någon av oss ska ha snappat upp att det är bra med varma kläder på vintern. Benmärgskylan var tvungen att bekämpas och vi valde det absolut bästa sättet att mota den. Sprit. Ingen av oss hade förberett oss på den otippat kommersiella, löpande band-tonen över stället så vi missade helt enkelt att ta den nummerlapp som krävs för att man ska få köpa biljett. Vi drack Irish coffee i foajen en timme istället. När vi väl ville lösa inträdet hade vi cirka 50 kulturknarkande Östermalmsdamer framför oss i ordningen. Den vänt-öl vi trodde skulle bli en succé blev istället en katastrof när vi märkte att vi missat vår köplats med ungefär 100 nummer.

Drygt en timme efter ankomst får vi trots allt gå in till utställningen med ett aningen skamfilat museesjälvförtroende.

Olafur Eliasson är installationskonstnär och skulptör. Jag hade farhågor att den här typen av kultur skulle kännas exkluderande, men som alla andra kulturyttringar får man väl på något sätt göra den till sin egen. Jag kan inte teoretisera en 100 kvadratmeter stor vägg i mossa. Jag kan bara konstatera att ”fan, vad mycket mossa det där är” och ta det hela därifrån. Den här typen av konst får mig sällan att känna något, på det sättet musik får en att känna. Den är verklig på ett helt annat sätt.

I ett av rummen kan jag inte låta bli att bli provocerad, då man fyllt hela lokalen med sand och låter sedan en tryckluftsslang göra obestämbara mönster i sanden.

Kissnödigt. Exkluderande.

Moderna museet är när man ska göra bokslut ändå behagligt att gå runt i och aktiverar hjärnan till det bättre. Ett utmärkt lördagsgöra. Kom ihåg att ta kölapp bara.

Gustav Parment