Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Teater: Mycket känsla hos Teater Västernorrlands unga Romeo och Julia

Teaterrecension
Teater Västernorrland: Romeo och Julia
Manus: William Shakespeare
Regi: Stefan Moberg, Therese Söderberg och Lena Engqvist Forslund
Animationer: Camilla Lindén
Ljudkomposition: Fredrik Söderberg
På scenen: Anna Brixter och Alexander Lindman
Spelas: i skolor samt offentligt på Konsertteatern, Sundsvall, vecka 44

Annons

Det kan vara familjer, släkter, kompisgäng, länder, pakter, religiösa/etniska grupper. Idrottsrörelsen är heller inte den sämsta på att trumma in vi-och-dom-tänkande. Inte för inte startar Teater Västernorrlands ungdomsversion av Romeo och Julia - som skulle ha haft premiär i går, men på grund av sjukdom blev det i stället ett kvalificerat genrep - med att familjerna Montague och Capulet trimmar in varsin hejarklack.

Pjäsen riktas till högstadiet och det är originalet som gäller, eller delar av det - Romeos och Julias scener med tillägg av en del förklarande inpass. Övriga figurer som är nödvändiga för kärnhandlingen representeras oftast av ljudeffekter, som ger lite komik åt det mörka dramat. Det enda som liksom blir hängande i luften är bråket där Romeo dödar Capuleten Tybalt. Det är först efteråt det går upp för mig vad som hände och det förtar ju ett tillfälle till dramatik.

Den animerade scenografin antyder finurligt natt och dag, kyrka och festlokal och ger också en sydländsk, lite orientalisk stämning. Tillsammans med musiken ger den pjäsen en filmisk känsla, ett språk som unga är vana vid. Samtidigt som det som händer framför, de två av kött och blod, blir extra jordnära och påtagliga.

Detaljer återstår förstås att skruva på fram till premiär. Romeo (Alexander Lindman) glider lite fort över orden ibland; när språket är en utmaning för publiken krävs extra tydlighet. Av samma skäl är musiken ibland väl stark. Och när publik står ser den sämre - visserligen bara en stund, men det stjäl ändå fokus från scenen.

Men i stort - så vackert dessa två på scenen avbildar just ett par tonåringar, varma, rastlösa, omedelbara och svartvita, med känslorna som åker berg-och-dalbana och lycka och förtvivlan är lika starka och raka. Med all den övertygelse, oskuldsfullhet och oförmåga till nyanserat tänk som ungdomar är mäktiga klamrar de sig fast vid varandra och ger fingret åt vuxenvärlden. Och blir samtidigt alltmer trängda mellan familjelojaliteterna och sin kärlek, som är det starkaste och mest livsomvälvande någon av dem har upplevt. Vilket den kan vara i alla åldrar.

Mer frilagd och renskalad kan den klassiska konflikten knappast bli. Det är kaxigt att ge högstadieungdomar genuin Shakespeare på blankvers. Men det är de värda.

Läs mer om Teater Västernorrland: Små äktenskapliga brott

Läs mer om barn- och ungdomsteater: Dukat för höstens barnkultur i Sundsvall