Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Claes Janson tillbaka på scenen i Sundsvall

/
  • Claes Janson  är en institution på Jazzklubben med sin beslöjade bluesröst. Det var nio år sen sist.
  • tillbaka. En fullsatt Jazzklubb var en härlig syn när gamle Sundsvallsbon Claes Janson sjöng ”Nat King Cole” tillsammans med sina polare Kjell Öhman, Rune Gustafsson och Hans Backenroth.

Annons

Claes Janson har ett långt förflutet i Sundsvall, närmare bestämt på Baldersvägen, dit familjen flyttade 1959. Claes och hans bror, Lars Magnus, hade dessförinnan bildat gruppen The Rocking Stompers.

I Sundsvall träffade de Per-Allan Olsson, och bildade då bandet Canyon Group, som fått sitt namn efter dalen mellan norra och södra stadsbergen i Sundsvall.

1962 kom en representant från Telstar Produktion i Stockholm på besök och råkade höra deras Canyon Group, som på den tiden mest sysslade med folkmusik. Efter att ha vunnit flera musiktävlingar får gruppen åka på Sverige-turné, och plötsligt hamnar flera av deras låtar på Svensktoppen.

I en radiointervju frågade jag en gång Claes varför det blev jazz efter rock och pop och folkmusik, och fick då svaret, att jazzen funnits med ända sedan tioårsåldern, men att den kom till praktiskt uttryck långt senare. Alla vet förstås, att Claes utnämnts till Europas bäste bluessångare av ingen mindre än Ernie Wilkins – den berömde amerikanske tenorsaxofonisten och arrangören.

Claes har kallat måndagkvällens program ”Nat King Cole” – en musikalisk resa. Nu föreligger inga större likheter mellan King Coles och Claes Jansons konstnärskap och sångliga uttryck – Claes håller sig på beslöjade bluesens planhalva medan King Cole har en mer smörig och kommersiell framtoning.

Vad man föredrar är upp till var och en. Men en bättre berättare än Claes får man leta efter. Han gav på den tid som stod till buds en hart när fullständig levnadsbeskrivning av denne King Cole, som växte upp med en pastor till far och en 14-hövdad syskonskara. Redan i fyraårsåldern började Nat spela piano, men de stora framgångarna kom betydligt senare.

Efter att ha tragglat med sin trio på diverse suspekta syltor i Chicago kom så genombrottet. Han blev den förste färgade amerikan som fick göra egna radio- och tv-shower, och banade sålunda vägen för andra mörkhyade begåvningar. Och stålarna rullade in i en sådan omfattning, att han kunde köpa sig och sin familj ett hus i ett vitt område i Californien. Men grannsämjan blev inte nådig. Först sedan han skaffat sig duktiga advokater dämpades förföljelserna, och efter att ha blivit inbjuden till presidenten Kennedy i Vita Huset fick familjen stanna i Californien.

En lång rad av Nat King Coles många berömda sångnummer fick vi höra på måndagkvällen – ”Only a Paper Moon”, ”Walking my Baby Back Home”, ”Route 66” och många andra. Så även min favorit – ”Sweet Lorraine”.

Det ackompanjerande bandet med samma besättning hörde vi senast för nio år sedan – på samma jazzklubb. Den här gången hade dock herrarna blivit nio år äldre, vilket märktes. Rune Gustafsson stod inte riktigt att känna igen, och glansen från hans storhetstid hade falnat något. Men Kjell Öhman gör underverk, liksom Hans Backenroth, och speciellt lade jag märke till Kjells utbroderingar, solistiska uttryck, arrangemang och soloprestationer, vilka alla var i världsklass.

Annons