Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Historien om galeasen Jehu

/
  • Anders Vikdal och Lennart Högberg med två delar av alldeles oskadat timglas som legat på havsbotten i 170 år.
  • Ulrika Stenbäck Lönnquist, Lars Häggström och Anders Vikdahl visar en teckning av en galeas.
  • Sked, kärl, krukskärvor och annat från vraket Jehu.
  • Den enda järntacka dykarna hittade som ett minne av den last Jehu förde när hon förliste.
  • Luskam från vraket.
  • En modell i naturlig storlek av ett spant från Jehu. För att vara liten som skepp betraktad är den ganska stor.
  • Ulrika Stenbäck Lönnquist med turkpipan, ett utsökt konstföremål som möjligen inte röktes utan bara var en prydnad.
  • Huvudet till turkpipan, som bara har en bevarad motsvarighet i världen - i Quebec.

En blåsig decemberdag 1825 förliste galeasen Jehu vid Gråskärsbådan utanför Juniskär.
På 1990-talet blev hon föremål för den första marinarkeologiska utgrävningen i Västernorrland. I morgon visas fynden på Norra berget.

Annons

Med sina 27 meter var Jehu ändå en jämförelsevis liten båt. Hon var nästan framme när olyckan skedde, på väg från Stockholm till Sundsvall med last av tackjärn; halvmeterlånga kompakta limpor av järn stämplade "Hästbäcks bruk, Norbergs bergslag". Där började vid denna tid skogen och därmed träkolen ta slut, så därför skeppades halvbearbetat järn norröver för att smältas igen och smidas om till stångjärn med hjälp av norrländskt kol och vattenkraft.

– Det var antagligen sista seglatsen för säsongen och det kan inte ha varit trevligt på havet. Vatten slog in så att pumparna frös, säger Anders Vikdahl, marinarkeolog som tillsammans med Lennart Högberg deltog i utgrävningen under vatten.

– Man undrar vad besättningen tänkte när de förstod att de skulle förlisa. De hade inga överlevnadsdräkter och kunde inte ringa 112, säger Lennart Högberg.

I alla fall överlevde besättningen tack vare att man hade småbåtar för landstigning på fartyget. På 1990-talet hittades vraket av dykarklubben SSDK Lagun.

För det mesta har förlista vrak det bäst i det våta, och lämnas att vila i frid. I Västernorrland har hittills bara två vrak grävts ut, den medeltida lastpråmen i Selångersån vid Åkroken, och så Jehu. Ombord på henne fanns många intressanta föremål som man ville skydda undan både vrakplundrare och den marina miljön. 1992-94 undersöktes Jehu av arkeologer och föremål bärgades.

Nu visas de offentligt för första gången tack vare ett samarbete mellan Marinarkeologiska sällskapet, Sundsvalls Museum och Fornminnesföreningen. Utanför Hantverks- och Sjöfartsmuseet på Norra berget finns också en spantmodell uppsatt, som visar att Jehu inte var så liten trots allt.

Strax efter förlisningen försökte man bärga en del av lasten, vilket kan förklara att dykarna bara hitta en järntacka. Men vardagsföremålen från den inbyggda kajutan visar hur visar hur vardagen tedde sig på ett fartyg under tidigt 1800-tal. Här finns bland annat tenntallrikar, en liten gryta, ett timglas med originalsanden i, träskedar och ett par pipor - den ena en så kallad turkpipa, vackert snidad och med piphuvudet format som huvudet på en turbanprydd man. Endast en likadan till finns bevarad - i Quebec.

Likaså lyckades arkeologerna röra om i textilhistorien när de visade en upphittad strumpa från vraket, stickad i en teknik som enligt hittills kända rön började användas först på 1880-talet.

För Lennart Högberg är det viktigt att sätta in fynden i sitt historiska sammanhang.

– Det här var ju före sågverksepoken, när järnbruken och även glasbruk dominerade här, säger han.

På söndag den 27 oktober öppnas utställningen klockan 14 - 16 med föredrag av marinarkeologerna och visning av en film från undervattensutgrävningen. Utställningen står kvar till den 31 maj.

Mer läsning

Annons